.
Ni vet när man hittar ett papper som lever sitt eget liv när man introducerar akvarell? Lovely.
Figure it out.
Det här med symbolik är en ganska tjusig sak. Lovar att inte förklara. Det är mycket roligare så.
antipati.
...
..
.
Vissa gånger kan livet kännas som någon form av (dåligt) kosmiskt skämt. Jag tror att vi alla har sådana perioder, då allt händer samtidigt. Perioder då livet, utan någon egentlig förvarning, vänds upp-och-ner, ut-och-in och bak-och-fram. Oddsen talar ju för att inget mer ska kunna hända, men så fort du sänker garden så kommer det någonting nytt. Det, om något, bygger karaktär (läs: en bitter och cynisk människa). Det låter kanske larvigt, men ibland önskar jag att jag var religiös. Den önskan håller sig visserligen bara i någon millisekund, men den finns där. Jag är en, av naturen, positiv människa. Aldrig klämkäck, men positiv. Har aktivt försökt att välja att se lösningar istället för problem, och låter sällan saker hänga kvar. Det är en överlevnadsstrategi tror jag. Den senaste tiden har bara varit som det där svartvita bruset som väckte en mitt i natten när man glömt stänga av tv:n, ni vet.
Men. Idag.
Utanför mitt hus finns en lekpark. Jag brukar inte vanligtvis uppehålla mig där pga weird, men ibland på kvällarna sitter jag där och tecknar. Jag stannade till vid den påväg hem från jobbet idag, satte mig på en av däckgungorna och började gunga. Skämdes inte ens.
När jag kliver av och går mot mitt hus så möter jag två barn i 8årsåldern. De stannar framför mig, tittar på mig och frågar ”är du en youtuber?”. Jag blir perplex, ser antagligen rätt korkad ut och mitt ”nej” upplevs nog rätt oklart. Men, de ler mot mig och fortsätter ”nähä, men det borde du vara, för du är skitsnygg”. Sedan säger de hejdå och går. Bara sådär.
När vuxna män stannar en på stan, kommer fram till en på tåget/bussen/på coop - då kan det var skrämmande och otäckt. När två vilt främmande kids kommer fram och säger en sådan sak - det gjorde mig glad. Inte alls för att jag söker bekräftelse, utan snarare för att det rebootade mitt huvud.
graphite
Blue,
Evolved
Det må kanske vara jordens sämsta fotografi, men hoppas att känslan kan transcendera genom skärmen ändå. Känslan av ensamhet och frustration. Hopplöshet kontra styrka. Vetskapen att allt som räknas och är viktigt, det kommer i sinom tid att ordna sig. Bör kanske inte säga så mycket, låta den tala för sig själv.
Fako är no1, precis som det ska vara, i en serie av utrotningshotade djur som skall vara färdiga i slutet av maj/början av juni. Information som säkerligen inte är av något intresse, men när jag väl börjat skriva är det tydligen relativt svårt att sluta.
Hiraeth
hiraeth.
Ovanstående artwork är, precis som förra, inspirerat. Tänker inte alls ta åt mig äran för idén. De bästa idéerna kommer nämligen från andra håll. Så, var vaksamma var ni har er. Hitta den och var rädd om den ♥
Stars
The spiritual warrior.
"She's serene, calm and domestic in her domain"
Har, efter att ha inspirerats något oerhört, fastnat vid djur och hybridvarelser och saker som betyder någonting. Förstår för tillfället inte hur jag har kunnat ägna så mycket tid åt realismen och grafitporträtten - vad berättar de egentligen? Får nästan svindel när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på dem, men någonstans i mitt huvud finns det ett ytterst logiskt resonemang som säger att den tekniska biten är värdefull, även om man inte ägnar sig åt grafit och realism.
Det var allt ♥
Det här med utmaningar!
Jag har gjort den som är längst upp till vänster (mitt typ andra försök med promarkers), samt den som är under (den är sabbritad i blyerts). De andra bidragen står en otroligt talangfull vän för. Han är kung!
Som ni anar så var första utmaningen Michael. Tror att nästa kan ha med djur att göra.. ;)
Så, såhär i höstrusket och den kommande vintern - in och like:a och följ, det kommer bli så roligt!
Poppies
Detta är en uppgift i landskapsmåleri som vi skulle göra. Den är gjord i akryl på golvpapp. Efter ett mindre utbrott så ligger denna numera någonstans på en soptipp. En smärre överreaktion kan ju tyckas såhär i efterhand, men just då var det oerhört tillfredställande att riva sönder den.
Var rädda om varandra!
a long way from home.
