Det här med trasiga kameror.

 

Under midsommarfirandet, precis efter den obligatoriska fotograferingen, så passade min kamera på att självdö. Ni vet på ett sådant där sätt som ingen objektivjustering eller metallplatterengöring i världen kan rädda. På ett mycket ödesdigert och definitivt sätt. Jag såg ingen annan utväg än att nollställa den, på det gamla fashionabla plocka-ur-batteriet-och-låt-kameran-vara-i-minst-24-timmar. För mig har det alltid fungerat, och hur urtida det än må vara så svek det inte den här gången heller. Så, om någon i norrort hörde ett glädjetjut utav rang så var det antagligen jag. Bah' s'att ni vet!

 

Förutom att ägna minst varannan tanke åt min fina vän Caroline som ligger på sjukhus (krya på dig, för i hela världen!!), så har jag försökt att fota lite WIP-bilder. Med betoning på försökt. Varför får ni se snart. Ska bara försöka klippa bort storörat (jag tänkte skriva pälsbollen, men insåg snabbt att det blir helgalet) som envisades med att sätta sig på teckningen.

 

Återkommer med lite blyerts!

 


För att jag ska kunna höra dig bättre,


I januari flyttade det här lilla livet in. 3 månader gammal var hon. Hon heter Isabelle, men går oftast under Belsebub (av naturliga och lättförklarliga skäl), och är en Cornish Rex-hona.

Jag vet inte hur intressant det är för er att titta på hundrasjuttioelva fotografier på en katt med världshistoriens största öron, men jag kan tänka mig att medans vissa av er tycker att hon är dösöt så finns det precis lika många som tycker att hon är lite konstig. För det är det många som gör. Tycker att hon ser konstig ut, alltså. Som en fladdermus, brukar de säga, med råttsvans.

Oavsett om ni tycker att hon är söt eller inte så kan jag försäkra er om att den här katten är helt fantastisk. Typ alltid. Och hon är söt. På hedersord. Hon är bara inte särskilt fotogenique.

Still beating,


Närå, jag har inte gått och dött eller något sådant. Åtminstone inte fysiskt. Däremot har jag haft så in i norden mycket att göra. Det har mestadels varit hemskt roliga saker, så jag klagar absolut inte, men tiden har liksom inte funnits där.

Det börjar dock lossna lite nu, jag har haft ett par timmar över till blyertsen och snart så kommer det faktiskt att börja trilla in diverse saker här. Spännande, va? Tills dess, om abstinensen blir alltför stark, så kan ni följa mig via Instagram ( fridastormare ). Där finns det en del wip:s, en del katt och två delar trams.

Var rädda om varandra och använd solskyddsfaktor!

det här med magi.



Att ligga i sängen och ta skrattkort på sig själv en solig söndageftermiddag, när man just har kommit hem från en utav de härligaste och finaste helgerna någonsin - det är livskvalité.


Happy birthday me.


En väldigt rörig födelsedagsillustration.

Idag fyller jag år. Tjugofem år. Åldersnojans guldålder. Och ja, jag får väl erkänna att det är lite, lite småläskigt. Rädslan sitter dock inte i åldern. Jag är inte rädd för en siffra, det vore ju störtlöjligt. Det som skrämmer mig är att det ska gå så fort att jag inte hinner göra allt det där som jag vill göra. Jag är livrädd för att vakna upp en dag, med ena foten i graven, och inse att jag inte har levt ordentligt och på riktigt. Sådana tankar ger mig så jävla mycket magont.

En väldigt fin människa sade till mig att jag måste tänka mer på mig själv, och inte sätta alla andra först. Och det ska jag bli bättre på. Från och med nu. Mitt tjugofemte år blir mitt år. Mitt finaste, bästa, roligaste och mest händelserika år. För när allt kommer omkring så är det en inställningsfråga, eller hur?

Så, för att summera det hela:
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Fridas födelsedag - Hurra, hurra, hurra!!


Tisdagstråk

Vi var på Ikea i helgen. Jag ängslades inför det besöket hela veckan. Jag tycker nämligen inte särskilt mycket om det stället (speciellt inte när man är ostrategisk nog att lägga ett besök på en löningshelg). Faktum är att det är ett utav de värsta ställena jag vet. Men, det går inte så bra ihop med min fenomenala förmåga att ta sönder glas. Det stod två dricksglas kvar i skåpet, och det går ju liksom inte. Så, vi kom hem med drygt trettio nya glas och tar jag med tidigare erfarenheter i beräkningarna så borde det dröja sex månader innan vi måste åka dit igen.



Men, det var ju inte egentligen glasen jag ville berätta om (även om jag gav mig själv en ordentlig, och kärleksfull, klapp på axeln när vi kom hem), utan det nya porträttet. Det syns inte ännu vem det är, men jag slår mig i backen på att de allra flesta av er (för att inte säga varenda en) vet vem denna fantastiska människa är. Jag fotade den i lördags, så jag har hunnit längre än bilden nedan visar. Med lite tur får ni se det imorgon och jag är mighty pleased med hur det ser ut såhär långt.



Norrland

Det var ett par stycken som tog illa vid sig av ett inlägg jag skrev för någon vecka sedan. Man kan såklart inte vara alla tillags precis hela tiden, men jag misstänker att det har skett ett par missförstånd. De flesta som blev upprörda blev nämligen upprörda för att jag uppenbarligen har någonting emot norrlänningar. Om man läser presentationen till höger så ser man att jag är född och uppvuxen i västerbotten. Jag är norrlänning to the bone, och även om jag inte vill bo här så kommer jag alltid att vara stolt över vart jag kommer ifrån. Man får ta det med en nypa salt. Allt jag skriver, skriver jag med glimten i ögat. Med det sagt tänkte jag visa lite vad man, eller i alla fall jag, har för mig häruppe.


Man kan mata de halvtama ankorna.


Man kan ta promenader med sin bror och hans flickvän när de är uppe på besök.


Man kan, om man får chansen, gå på bröllop.


Man kan jaga sin systerson i en lekpark.


Man kan gå på ännu ett bröllop, och föreviga brudparet i karikatyrer (jag gjorde dem i tusch och akvarell)


Man kan vara bröllopsfotograf och fånga gästerna mot en rätt schysst bakgrund.


Eller så kan man ta kvällspromenader i kvällssolen tillsammans med sin syster.

Norrland är sinnessjukt vackert, det kan man inte säga någonting om. Även om jag inte trivs i den stad jag är uppvuxen i så kommer jag aldrig att säga någonting om landskapet och naturen. Det norrländska landskapet är, i mina ögon, svårslaget. Det kommer nog alltid att finnas bitar man ogillar oavsett vart man befinner sig, men vart jag än är så kommer norrland alltid att vara hemma.


Fredag,

Jag har haft en så himla fin dag idag. Det är lamt att försöka förmedla den i ord, eller ens bilder, men jag ger det ett försök. Tänk er den här finheten, fast gånger tiotusen.



Kasta stenar i vattnet är typ det roligaste som finns när man är två, eller 22, år. 



Vi åkte båt, och trots att klockan var närmare 18.00 så var det jättevarmt!



Sedan hälsade vi på väldigt fina människor. Ni ser en utav dem i bakgrunden.



Det bjussades på saft och jordgubbar och bullar och nötter. I bakgrunden åktes det massor med vattenskidor.



Aaron försökte ta sig upp på gungorna, men han hade inte längden inne.



Sedan åkte vi hem med samma båt som vi åkte dit med. Väldigt mysigt!

Imorgon ska jag jobba precis hela dagen, från förmiddag till sen kväll, så nu ska jag försöka sova.

Har ni haft en fin fredag?


you're gonna go far kid,



Att göra sådana här bilder är ett hemskt fint sätt att fördriva tiden.

Hoppas att ni har haft en vidunderligt härlig kväll!


Fågelbabies.



Sädesärlorna har byggt ett litet bo på golfrangen. I ett avlägset, trångt hörn ligger fyra små pippiungar och sover. Mamma och pappa Pippi är nitiska i sin omvårdnad. De kommer med mat stup i kvarten, och blänger elakt på en när man kommer för nära.



Jag vet att de här korten inte är så mycket att hurra för, men jag vågade inte gå alltför nära. Man har ju hört skräckhistorierna om fågelföräldrarna som överger sina barn för att de inte luktar fjädrar längre. Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?



Det var i alla fall fyra söta fågelbäbisar som låg och sov bland yrande (och ibland livsfarliga) golfbollar. Himla charmigt faktiskt. 

Visst är de söta?


Jump,



Var det någon annan som reagerade på den makalöst fina himlen igår? Jag tog så många kort, men inget blev riktigt bra, så jag satte ihop dem till en liten film istället.



Allt som allt en väldigt trevlig kväll. Bortsett från kamikazemyggorna som envisades med att flyga in i munnen på mig.

Ha en fantastiskt fin fredagskväll!

Såpbubblor och helghysteri

Jag måste ha fått någonting om bakfoten. Jag har alltid trott att helgen är den tid på veckan då man ska ta det lugnt och andas och återhämta sig. Så fungerar det visst inte i norrland. Inte i min familj i alla fall. Nu är jag slutkörd och trött, men huvudvärksfri. Vilket, självklart, väger upp allt det jobbiga.

Jag trodde faktiskt att jag skulle ha någonting nytt att visa er nu, men den är inte riktigt klar. Det är lite detaljer som ska fixas med, men sedan är det färdigt och temat är känslor. Om jag inte hinner få upp den ikväll så kommer den imorgon.



Vi hann faktiskt blåsa såpbubblor idag. Det är hemskt fint, speciellt när man har en ivrig liten pojk som gärna springer runt och försöker fånga bubblorna.


Lillbaby



Jag tror att jag eventuellt skulle kunna ha den sötaste och bästa och häftigaste systersonen i hela vida världen. Han är faktiskt det bästa som finns. Han kan till och med säga “Frida”. Jag har så många tusentals bilder på denne lille krabat, men jag har dragit mig för att visa dem. Man vet ju aldrig.

Här är han i alla fall. Och jag. Men mest Aaron. Jag tycker att han ser ut som ett sådant där underbarn som skulle kunna vara med i vilken reklamfilm som helst. Om det nu är någon merit. Söt och smart och duktig är han i alla fall. Även fast det rinner baby-saliv från mina kinder när han har pussat mig.

19-18/3-60



Det var fars 50årsdag igår. Vi åt en trerättersmiddag som, utan tvekan, var bland det godaste jag någonsin ätit. Det var laxtoast och älgkött, det var klotrunda morötter och pecan-brownies. Det var morotssoppa och grillad tofu med aioli. Fast det sistnämnda var såklart till Kakan eftersom hon är en sådan där vegetarian.

Farsi tror att gårdagen was it. Det är himla fint. Idag ska han nämligen bli bortrövad. Jag vet inte vart de ska röva honom, men det blir antagligen någonstans där de har öl. För det är vad man gör i norrland. Man dricker öl.


Ps,
Förlåt för att jag är lite dålig på att svara på era kommentarer. Vårt internet, som vanligtvis är ögonblickssnabbt, har tagit semester. Jag lovar att svara så fort det kommer tillbaka.

Ps2,
Jag glömde kameraladdaren i Stockholm. Mycket klantigt och minst lika irriterande. Jag trodde nämligen att jag tagit med mig den, men det visade sig att det var en laddare till en helt annan nikon-kamera. Tråkigt och frustrerande och bedrövligt. Golfarn sade att han skulle skicka upp den, så håll gärna era söta små tummar för att den har hittat hem igen innan onsdag.

Ps3,
Jag har fått en finne på min haka. Det kan mycket väl vara världens största. Tro mig. Den är så stor att den
tvingade mig att sova på rygg inatt. Smärtsamt, men nu känns det inte lika ensamt längre.


Onsdag.

Klockan halv nio igår kväll ringde Crook mig. Jag satt som bäst och försökte äta en bulle, det gick sådär eftersom jag hade en klåfingrig liten unge i knäet.

‘Vill du komma och lägga pärlplattor’ frågade Crook.
‘Självklart’ sade jag.

Så. Jag tog mig till lillekrok och i ungefär två timmar sorterade vi och lekte med pärlor. Det är mycket roligare nu än det var när man var liten. Mycket roligare. Det här är resultatet, och de är så jäkla dyngsöta att det inte finns. Crook gjorde sina till örhängen, men jag är inne på att fästa dem på en kedja och ha dem som halsband. Eller så får de bara ligga någonstans och se söta ut.




Söndag

Allt är iordningställt och väskan (väskorna) är tomm(a).
Dagen ska spenderas i djurens namn. Eller djurets namn. Jag fick med mig chinchillan upp till norr - hon klarade de 80 milen med bravur - men hennes bur står fortfarande kvar i väsby. Så, det är dags att utveckla den där medfödda händigheten som jag tror att jag har.



Så stilig var jag igår, i motljus och allt. Håret stod åt alla möjliga håll och kanter, och ingenting satt där det skulle.



Men det var, bitvis, väldigt fin utsikt. Soligt var det också. Nåväl. Åter till buren. Wish me luck, det lär behövas.


djurtema



Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men det verkar som om vi lagt oss till med ett djurtema här, eller vad säger ni? Jag vet inte riktigt vad jag ska visa eller skriva eller berätta om för att göra alla så glada och nöjda som möjligt. Ni får hemskt gärna tala om det för mig, idag är jag nämligen helt out of ideas.


Fotovårsommarkjolballerinasaft



Nu tycker jag att det är dags för våren att komma. Det är dags för den japanska jädra dvärgpilen att blomma. Gärna nu på en gång. Jag vill ha fjärilar i magen, sandaler och solglasögon. Jag vill sitta ute i gräset, dricka hallonsaft och vara livrädd för fästingar. Jag vill bli irriterad på gräsklipparen som väcker mig på morgonen, och jag vill hållas vaken på nätterna av blödtörstiga myggor. Jag vill ha nyckelpigor och citronfjärilar och prästkragar. Jag vill ha sena nätter och isvatten och barfotapromenader. Åh. Jag vill ha sommar.

Händerna på bilden suckade tungt när jag tvingade dem att ställa upp som modell. Man tycker ju att de borde ha vant sig vid det här laget, men icke.

Detärsnartdags.

'Du som är från norrland måste ju vara van vid det här'. Det brukar jag få höra rätt ofta. Minst en gång om dagen. Men. Norrlänningar är vana vid kyla, inte den totala avsaknaden av sol. Sådana här gånger, när man är nära att slita sitt hår i ren frustration, är det fint med fotografier. Sådana som tar en tillbaka till någonstans där allting var fint och härligt och perfekt och underbart.



Portugal. Kan ha varit den häftigaste solnedgången ever.


Intressant.



Mitt hår är gult och vitt och lite sådär fasansfullt brunspräckligt och har varit i två veckor. Det gör ingenting, försöker jag intyga mig själv. Bit ihop i ett par dagar till så kan du bleka det igen, upprepar jag i mitt huvud gång på gång på gång. Typ som ett litet peppande mantra.

Jag tänker inte bleka det igen förrän håret är sådär riktigt jättesmutsigt. Det är mindre skadligt då, det är åtminstone vad hjärtat säger. Jag och mitt hår är ett känsligt kapitel. Vi hatar nämligen frisörer så vi har lärt oss att ta hand om oss själva. Jag känner mitt hår och vet vad det vill. Det ville såklart inte blekas, men man kan inte få allt man vill här i världen. Vi har haft djupa nattliga samtal om hur vi ska gå tillväga. Håret säger att det vill vänta i minst en månad, och hjärtat säger 'kör på nu på stört även om det är riskabelt". Kompromisser är bra, och vi väntar i en vecka till.

Intressant.


Tidigare inlägg
RSS 2.0