Happy birthday

Idag fyller min alldeles egna golfare år, och det känns så himla tråkigt att jag inte kan vara där och fira dagen med honom. Istället kommer jag att peppra honom med virtuella pussar och söta sms, och sedan kommer jag att fira hans dag i efterskott när jag åker hem.


Bilderna är tagna i portugal.

Med tanke på att jag kommer att ha fullt upp med att teckna och skicka sms så blir det inte bättre än såhär idag.

Om ni säger grattis till Golfarn så kommer han att bli jätteglad! Han tittar nämligen in här en gång i timmen.

Ha en fantastisk söndag!


Torsdag


Jag och portugal-håret.

Jag hade tänkt slänga upp en sista wip-bild på Salem, men eftersom han nästan är helt färdig så tror jag bestämt att ni får vänta på honom tills imorgon. För imorgon ska han vara klar, och jag har lite separationsångest. Men, eftersom det är en del detaljer som ska fixas så blir det tyvärr inte roligare än såhär ikväll.

Hoppas ni får en fin kväll!

huvudvärk

Det känns så tråkigt att inte ha någonting fint eller bra eller ens roligt att visa er. Jag har haft ont i huvudet i tre dagar nu, idag är det värre än någonsin. Har försökt käka massor med omega3 och c-vitamin. Jag har druckit övermänskliga mängder vatten, men inget fungerar. Så, jag tänkte försöka ta en datorfri kväll.

Jag kan i alla visa er vad jag hittade idag. Två förfärligt gamla kort. Det ena, där jag sover, är taget en sommardag 2006. Tror jag. Det andra kortet är inte teckenspråk, men det ska bilda en välkänd fras. Kan ni se vilken?




Nu kryper jag tillbaka in under min filt.
Hoppas ni får en fin kväll!


Frågestund




De senaste dagarna har jag fått en väldans massa frågor. Vilket är alldeles fantastiskt och verkligen jätteroligt! I och med det så tänkte jag införa en ny kategori. Frågor och Svar. Så, därför kör vi en frågestund.

Fråga vad ni vill, hur knäppa frågor det än är så kommer jag att svara på dem efter bästa förmåga.


So go. Fråga på!

Okej. Tack för alla roliga, skruvade och intressanta frågor. Nu sätter jag dock stopp, annars kommer det att måsta publiceras i bokform.

Svaren kommer upp lite senare idag, eller ikväll.
Ha det fint så länge.


Tacktacktack

Först och främst vill jag säga tack. Tack för alla fina kommentarer. Det är otroligt att det finns så många härliga och fina och underbara människor out there som faktiskt tar sig tid att skriva söta och snälla och positiva saker. Ni anar inte hur glad jag blir. Är. Kommer att vara för flera veckor framöver.

Jag tänkte även passa på att säga hej till alla makalösa och hänförande snälla människor som hittat hit. Hoppas att ni trivs.

Jag är så lycklig över den respons som How To:n fick. Det är så fint, så fint att se att så många faktiskt kan, vill och tänker teckna. Övning ger färdighet. Eller något åt det hållet.


Eftersom så många har frågat efter fler tutorials så ska jag försöka göra en på näsor, och en på ögon. Vilken skulle ni vilja se först? Ögon eller näsa?



Nu ska jag läsa igenom alla kommentarer ännu en gång, och fortsätta förundras över hur fina ni är.


Zebra.



Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om saker som fascinerar mig. Eller, snarare saker som skrämmer mig. Men sedan insåg jag att det skulle bli hemskt tråkigt, så jag struntade i det och deletade hela baletten.




Det har varit en fin dag idag, trots att jag satt uppe och ritade zebramönster till långt efter midnatt. Jag vet inte riktigt vart denna kommer att leda, men den visade sig vara en hemskt bra paus-teckning.

Har ni haft en fin kväll?

Tisdag

Den här dagen blev en hemskt fullspäckad, men ändå rätt trevlig, dag. Jag fick lov att jobba från tidig morgon till lunch, för att sedan gå direkt till min mor och hennes syster och hjälpa dem att spackla. Jag är numera en fullfjädrad och exceptionellt duktig spacklerska. Imorgon har jag dock planerat att ha magsjuka. Hemskt solidariskt, i know.



Såhär slitet var det förresten idag. Notera gärna den djupa gropen i mitt vänsterben (höger på bilden). Det kändes passande med trasigt eftersom det är det jag inbillar mig att man jobbar i när man renoverar.



Och såhär långt har jag hunnit på denna underbara människa. Jag är verkligen superimponerad utav er som faktiskt lyckades gissa rätt. Självklart är det Mr. Salem. Nu ser det till och med ut som honom.

Anyway. Tack för alla fina kommentarer. Mitt hjärta liksom krampar av alla fina saker ni säger. Tusen tack!


Vårvårvårvårvår

Åh vad jag älskar soliga lördagar i norrland. Mest för att de nästan jämt innebär café-häng med Crook, men också för att de är så himla varma och mjuka och lugna. Den här lördagen var särdeles underbar.




Kan man sitta ute på altanen och spela gitarr utan att frysa sönder fingrarna, då vet man att det är vår.




Får man sedan grillat kött och en superspeciell potatis- och rotfruktsgratäng - då är det definitivt vår. Försök att ignorera sås-disastern. Flaskan levde ett eget liv. Kan vi säga.

Nu vankas det visst efterrätt. Bäst att jag schyyyndar (=skyndar) mig.


Heartitnow



Jag skulle egentligen ha behövt göra massor med saker idag. Jag borde definitivt ha gått till banken och skickat efter en påminnelse på min visakort-kod. Min hjärna smälte nämligen samman för någon vecka sedan och kortkoden försvann. Poff, sade det, och sedan var den borta.

Å andra sidan så är det ju hejdlöst mycket roligare att spela gitarr, så jag tror att jag fortsätter med det.

Tack, förresten, för gratulationerna. Det värkte lite i hjärtat då jag loggade in på mailen och såg massor med små, söta hälsningar. Det betyder massvis, bara så ni vet! Tusen tack!

Happy birthday to me.



Det kändes fint att vakna imorse med vetskapen att fan, nu är jag ett år äldre. Eller något åt det hållet. Nej, jag har ingen åldersnoja - jag har en allvarlig dödsrädsla. Men det är ingenting jag kan göra någonting åt, så jag får klappa mig själv på axeln och säga att jag har gjort ett bra jobb som överlevt de här första tjugofyra åren. Lite sådär lagomt bittert.



24 år blir jag idag. Tjoho.


godmorgon,



Jag vaknade, utan någon som helst inblandning av väckarklockan, 07.00 imorse. Prick. Skitpigg. Så, nu har jag tvättat och städat och ätit lakrisal och klockan är inte ens halv tolv. Myskläder i frida-tappning är påtagna. Det hela känns himla fint. Hela dagen är kvar och allt det där tråkiga är redan gjort. Därför skor jag mig och går och hälsar på min mor, för att sedan följa henne till kusinens 29årskalas.

Har ni det bra idag?

ER IRL




Gårkvällen spenderades mestadels på akuten. Lille systersonen (han heter Aaron) var superduperjättesjuk och när lillasyster ringde sjukvårdsupplysningen var de hemskt noga med att betona att de var tvungna att åka in ögonblickligen. Så vi störtade huvudstupa in i våra skor och rusade, såklart, till akuten. Där fick vi vänta i över två timmar, i ett väntrum som sg ut som en 70-talsbunker. Konstigt, tyckte vi, eftersom vi praktiskt taget har klippkort där.

Efter fyra timmar fick vi åka hem med penicillin och trötta ögon. Men vi ska nog vara tacksamma, för i väntrummet satt det en äldre herre som väntat i fyra timmar på att få träffa farbror doktorn. Han sitter säkert där ännu.

Den nakna ryggen gjordes ur ren och skär tristess. Men jag tror att den kan bli cool när den är klar.


Påskägg







Jag hade inte direkt höga förhoppningar vad gäller påskägg. De jag bor hos sysslar nämligen inte med sådant. Spontana överraskningar, alltså. Därför är det tur att jag har Golfarn. Han skickade nämligen detta till mig i en storlek large-påse. Tyvärr finns inte den tredje lakrisalen med på bilden, den ligger nämligen i min mage. Tjoho.


Förresten.
VeckoRevyn mailade mig för några veckor sedan. Konstigt, eller hur? Sedan damp det ner en nedräkningen-har-börjat-bäst-att-ni-börjar-leta-designer-klänning-nu-på-momangen-lapp i min postislåda. Ännu konstigare. Roligt, men konstigt.

Hoppas ni har en makalöst härlig påsk!


Puss!

Förlåt för skitpissig uppdatering. Jag har jobbat idag, och eftersom jag är van att bara sitta på rumpan hela dagarna så blir det hemskt jobbigt och jag blir hemskt trött. Men, det är roligt att vara tillbaka i verkligheten igen. Faktiskt. Jag ska vara på jobbet halv sju imorgon (på morgonen, alltså), så med det säger jag godnatt.

Imorgon tänkte jag dra igång min allraste förstaste tävling. Har nog lovat det ett tag, så det är banne mig dags att leverera. Håll utkik nu. Och sov gott!

Hej och välkommen till gnällbloggen.

Förlåt. De senaste veckorna har bara varit fullspäckade och omtumlande och oerhört frustrerande. Sinnesstämningen är fortfarande inte den bästa. Det där internetproblemet som jag sade var löst - jag hade fel. Allt hänger på internetleverantören, och de säger att de ska ha fixat det vilket de, såklart, inte har. Mycket suspekt kundtjänst. Det är lite surrealistiskt att det fortfarande finns sådana här företag.

Allt är dock inte negativt. Jag har, återigen och för typ femte gången, blivit välkomnad tillbaka med öppna armar på en av jordens mest underbara arbetsplatser. Så, imorgon jobbar jag min första riktiga dag på ett “riktigt” jobb på gudvethurlänge. Det känns skumt men hemskt fint. Det känns även hemskt ovant med humana arbetstider. Att inte jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan är lite overkligt. På ett bra sätt, givetvis.

Det är mycket text nu, jag gillar det inte.
Men det fina med det hela är ju att jag jobbat upp någon form av lager, så det blir väl en sådan där charmigt härligt bildexplosion när (om?) internetleverantören tagit sig själv i kragen och gjort sitt jobb.

Tack för att ni står ut.
Det värmer.


Problem solved.

Jag har, som bekant, haft ett ganska saftigt internetproblem de senaste dagarna. Nu har vi åtminstone hittat felet och det ska, förhoppningsvis, vara åtgärdat imorgon. Det var en sådan där liten skitsak som ingen tänkte på, men när vi väl visste vad det var så kändes det oerhört dumt att vi inte insett det tidigare. Knäppt. Men, snart så kommer jag både att kunna ladda upp bilder och svara på kommentarer. Vilken lyx!

Kameraladdaren ligger dock fortfarande i en låda i Stockholm, så någon WIP-bild på Lady G blir det inte. Fast. Jag vet inte ens om jag får visa den. Det är ju nämligen inte jag, utan en mycket finare fröken, som ska ha den.

Nåväl. Snart ska det här bildlösa skräckväldet vara över, och det ska firas. Åh, vad det ska firas!

Puss, sålänge.


Puss.

Min mor har gått och blivit experimentell på senare dagar. Idag bjöd hon på ädelostpaj, och till efterätt fick vi kondenserad mjölk och vaniljglass. Jag var lite tveksam till mjölken, den luktade nämligen ladugård, men den var hemskt god.

Har fortfarande inte kommit någonstans med internetuppkopplingen. Är det någon utav er som är riktigt duktig på datorer? Jag håller nämligen på att bli tokig.

On a happier note så kan jag säga att jag har lagt min fars födelsedagspresent åt sidan. Jag återupptog istället en Lady Gaga-teckning som jag började på innan jag åkte till norrland, men den blev pinsamt underprioriterad när det var så mycket annat på gång. Men, det är över nu och det känns äntligen ok att andas igen. Hemskt trevligt.


Stoneage

Hörrni, flickor och pojkar.
Min dator verkar ha hamnat i trotsåldern. Eller, det är väl rättare sagt vårt internet som är olydigt. Det tar, och jag tog tid på det, fem och en halv minut (!) att ladda blogg.se’s hemsida, och lika lång tid att försöka ta sig in och faktiskt skriva någonting. Bilder är inte ens ett alternativ just nu.

Men, jag är ju känd för att vara lite av en datahacker (självutnämnd, givetvis), så jag jobbar på det och räknar med att vara back on track om en dag eller två. Förhoppningsvis. Annars kanske jag flyttar igen.

Det känns lite som på stenåldern, faktiskt. Ni vet när man hade ett sådant där uppringt modem som tjöt som ett brandlarm när den kopplade upp mot nätet. Minns ni dem? De där som blockerade telefonlinjen och fick föräldrarna att tjuta av olycka när de såg telefonräkningen? Det var fina tider.

Vad gör ni ikväll?
Har ni det bra?


Bräcklig.



Du vet, det finns dagar då det känns som om allting står stilla. Någon har tryckt på en pausknapp och hela världen väntar på att få börja leva igen. Man håller andan, rör inte en muskel och väntar på att något, vad som helst, ska hända. Det finns saker som får hela jordklotet att snurra baklänges. Allt känns avigt och fel och inte alls speciellt bra. Allt blir bakvänt och meningslöst och tomt. Man blir ett eko utan resonans. Ett lönlöst ting utan funktion. Någonting som existerar bara för sakens skull. Det finns inga därför och det finns inget mål. Bräcklighet och osammanhängande ord är allt som är kvar. Som ett väldigt gammalt, men välskrivet, brev som legat i en låda i hundra år. Så fort man rör det så trasas det sönder och sprids med vinden. Men vi kan i alla fall säga att vi försökte. För det gjorde vi väl? Visst gjorde vi det?


Parentesernas paradis

“Det kan ju inte vara så svårt att spika ihop en bur. Det är ju typ fyra sidor, ett tak och ett golv”, sade jag vid frukostbordet. Pappa tittade på mig. Det var en sådan där du-är-fan-inte-klok-blick som jag, vanligtvis, brukar ge själv.
“Lycka till” sade far och fortsatte att tugga på sin macka.

Sagt och gjort. Typ. Jag gav upp efter en halvtimme då jag insåg att det inte alls var så bara. Far kom till undsättning, och transformerade det hela till världens mest seriösa bygg-projekt. Det har varit fräsning och millimeter-mätning. Det har varit passformsdiskussioner (jag stod och visslade till Krunegård, så jag tror inte att han kom fram till så mycket) och slipning. Men. Själva burstommen börjar se ut som någonting annat än ett gäng pinnar. Hemskt trevligt. Behöver jag tillägga att jag mestadels agerat åskådare? Antagligen inte.

Hursomhelst så spar jag min energi till målningen av buren (intalar jag mig själv). Det är i alla fall ett område som min far inte kan slå mig på (ja, jag knyter näven i fickan).

Men. Nu till saken. Mitt i allt detta sågspånskaos hittade jag ett gäng gamla bilder. Gamla som i titta-hon-har-tagit-sitt-första-steg. Eller något åt det hållet.



Det här grönvitrandiga tygstycket var min bästa vän. Jag brukade värma den på våran braskamin och sedan krypa in i den. Jag tror nog att jag gjorde det tills jag fyllde 10. Minst.



Det här är jag, pappa och min lillasyster. Jag är den större, och lite smutsigare, ungen. Jag gillar farsis mustasch på den här bilden, men han vägrar odla tillbaka den. Konstigt. Lägg gärna märke till den fina lampan uppe i högra hörnet. Den är gjord i kork, och jag kräks lite i munnen när jag ser den. Men, 80-tal är 80-tal och de hade ju bevisligen ingen smak på den tiden.



Jag hoppade och klättrade och sprang väldigt mycket som barn. Bokhyllor var den bästa klätterställningen. Stenar var det bästa att hoppa på, och de fick gärna vara en bit ut i vattnet. Strax efter att denna bild togs så åkte vi till finland (wasalandia är nämligen det finaste stället att vara på när man är 3 år), och vi åkte naturligtvis med båt.

 När vi hade kommit fram till hamnen i wasa så hade jag lekt och hoppat på stenarna i vattnet, samtidigt som jag tjutit "tjoochtjimöverstockochsten". Min far och mor hade börjat packa våra saker i taxin, och bara kollat bort någon minut. När de skulle hämta mig så var jag borta. De letade (och ni kan ju tänka er hur det är att förlora en unge i finland) överallt, men jag fanns ingenstans.

Efter en timme eller så hade pappa hittat mig, sittandes på en parkbänk tillsammans med en äldre man. Jag hade tydligen druckit saft och ätit bullar och varit den lyckligaste ungen i världen. Sammanfattningsvis kan vi säga att äventyr is the shiet.

Orkade ni läsa allt det där?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0