Blue,

 
Ni vet, den där känslan av att drunkna fastän du är så långt ifrån vatten som du kan komma. Då allt händer samtidigt, och du tappar kontroll och fokus och all balans. Hur mycket du än trampar så sjunker du längre och längre ner. Den känslan. 
 
 

it's alive.

 
Texterna som, enligt min egenhändigt hopkokade hittepå-kutym, skall bifogas med bilder och teckningar har alltid varit den mest komplexa biten. Det är svårt att veta var gränsen går, hur öppen det är "okej" att vara och hur mycket man klarar att dela med sig av när man är norra halvklotets mest konflikträdda människa. Så, i vanlig ordning tror jag att vi får nöja oss med det Sky Ferreira-inspirerade porträttet, och sedan gå ut och njuta av det fantastiska vårvädret som Stockholm bjuder på idag. 

Var snälla mot varandra

superianation,

 
Superianation:

|səˌpi(ə)rēəˈnā sh ən| (superiority + alienation)
n. frustration due to other people not understanding everything exactly as you mean it, not processing emotion in the way you do, or generally not being as smart as you.

 

Jag hoppas innerligt att ni mår bra, allesammans! Det har varit lite tumbleweed-varning i kommentarsfälten, vilket är fullt förståeligt med tanke på att hela bloggen osat stäpplöpare och dammsamlare under en rätt lång period (men det går framåt!). Har ni tid, ork och lust så får ni gärna slänga in ett ord eller två så jag vet att ni fortfarande lever och har det bra!


Perception

“Beauty is no quality in things themselves: It exists merely in the mind which contemplates them; and each mind perceives a different beauty.” ~ David Hume.

Undertill.

 
Här är ännu en sak som jag hittade i en bortglömd mapp i datorn. Jag hade en period för ett tag sedan då  jag helt och hållet ägnade mig åt att teckna trasiga, smutsiga och allmänt coola saker (tänk skelett, mörker och svärta). Jag är fortfarande väldigt fascinerad av skelett och jag tycker att de är vanvettigt vackra.

Anananas.

Har hittat en hel massa illustrationer och teckningar på datorn. Ni vet, sådana där saker som man bara rycker på axlarna åt och inte har lagt ned alltfär mycket tid på. Sådana saker som aldrig riktigt känns värda att visa upp. Men, eftersom jag helt och hållet övergått till monsterprojekt (saker som tar en halv miljard år att färdigställa, typ), så blir det ju lite tomt här. Då blir dessa småprojekt en rätt okej utfyllnad. Framför allt om man GIF:ar till dem i tokiga färger. 

 
 

Såja.

 
Den här har legat och vilat i datorn i ett par veckor. Dels för att jag inte är nöjd med den överhuvudtaget och dels för att.. ja, jag vet inte. Den känns inte rätt, bara. Men så kan det ju vara ibland. Jag tyckte i alla fall att bilden på Kenza och hennes man var väldigt tjusig, och även om blyertsversionen av den inte är lika magisk så var det värt ett försök.
 
Något som däremot känns rätt är allt annat. Den svacka jag har befunnit mig i är i allra högsta grad fortfarande en gigantisk grop, men den känns inte lika avgrundsdjup längre. Kanske är den antågande sommaren, kanske är det mina fantastiska katter eller kanske är det bara på väg att bli bättre. Jag vet faktiskt inte, men jag tänker banne mig njuta av varje sekund.
 
Med det vill jag tacka för att ni fortfarande hänger kvar. Ni är bäst!
 
 
 
 
 

Realism.

Jag lämnar denna öppen för tolkning, och passar samtidigt på att skicka ut en massa virtuella kramar till er allihopa. En extra stor kram går just nu till världens bästa Kan Dee

I'm going to leave this open for your own interpretation, and at the same time I'd like to take the opportunity to send out a virtual hug to each and every one of you. An extra big hug goes out to the very talented Kan Dee!
 

För min syster.

 

Jag hade egentligen inte tänkt publicera denna. Den känns nämligen inte helt rätt. Det finns många saker som aldrig någonsin känns helt färdiga, och det är okej - men att det inte känns helt rätt är inte det. Okej, alltså. Det här med att den inte känns helt rätt speglar visserligen hur jag känner mig just nu - inte helt rätt, så då kanske det är okej ändå.


och hela världen luktar smultron,

Nätterna är min absoluta favoritpunkt på dagen. När alla andra sover och det är sådär väldigt fridfullt och tyst. Sommaren ger ju såklart de allra bästa nätterna, och även om de norrländska sommarnätterna är rätt oslagbara med sitt ständiga ljus, så bjuder Stockholm på en del rätt magiska soluppgångar. 

Häromnatten satt jag ute på balkongen, precis vid gryningen, och allt var alldeles stilla. Det doftade svagt av smultron, luften var sval och fåglarna hade just hittat sina röster igen. Det är något väldigt speciellt med att se världen vakna till liv, och den här sommaren ska jag se till att uppleva så många soluppgångar jag bara kan.

 


Det här med sommarnätter,

 
 
 
Den här väldigt färglösa kreationen var tänkt som en slags midsommarhälsning. Nu blev den en dag försenad, men bättre sent än aldrig. Eller något åt det hållet. 
 
Jag hade en väldigt fin midsommarafton och för första gången någonsin ser jag fram emot nästa års firande. Den började så fint med god mat och vilda fotbollsmatcher, och avslutades med en magisk månskenspromenad. Det låter ungefär lika idylliskt som det var. 
 
Hoppas att ni också hade en ljuvlig midsommarafton, och att den var full av skratt och värme och härliga människor!

I'd like to remain a mystery.

 
Någonstans på vägen har jag tappat mina ord. Jag skriver, raderar, skriver om och tar bort. Jag älskar ju ord. De är ju så vansinnigt tjusiga många utav dem. Det var någon som sade att vad man än vill göra i livet, oavsett om det är text eller bild eller fotboll eller matlagning, så ska man ägna en stund varje dag åt det. Så det kanske är ett bra ställe att börja på. 
 
 
 
Annars då? Har ni det bra?

Om man definierar ljus och mörker så är mörker ingenting.

Det är väl ungefär så det är.
 
 
Hoppas att ni har en fin vinter var ni än befinner er.

Att tappa förståndet.

Den här är gjord i ordentlig feberyra, så den är väl inte tekniskt perfekt. Men, then again, så har det ju ingen betydelse. Egentligen. Den är, hursomhelst, gjord med blyerts och akvarell.  

Den svåraste biten med det här är egentligen inte själva målandet eller tecknandet, det är att hitta någonting inspirerande att skriva. Balansgången mellan det personliga och det privata är, åtminstone för mig, väldigt svår. Fast å andra sidan så har jag svårt att tro att någon tittar in här för texternas skull, och det är ju en himla tur för mig. Hah. 

5 är i alla fall antalet veckor som jag hostat. Doktor-hostmedicinen fungerar inte, och det gör snart inte jag heller. Jag är oändligt trött. Så, om någon har ett (eller flera) tips (vad som helst (bokstavligen - jag gör vad som helst)) på vad man kan göra för att bli av med hosta så mottages dessa med tacksamhet och glädje.

Mvh,
en sömndepriverad (är det ens ett ord?) Frida.


W-i-p.


Förra veckan bestod utav att parera en extremkelig katt, som förväntansfullt tittade på mig varje gång jag rörde mig och ivrigt hoppades att jag skulle trolla fram ett gediget exemplar kattpojke ur min icke existerande trollkarlshatt. Nu har hon dock, istället för att hela tiden försöka spränga någon form av ljudbarriär, återgått till sitt vanliga, någorlunda volymbegränsade, jag. Mucho värdefull information, I tell ya.

Trots att katten krävde en hel del attention, så kan jag med glädje berätta att jag tecknade i princip varje kväll förra veckan. Jag njöt utav varje sekund. Har ett färdigt porträtt som ni instagrammare redan sett, det kommer upp här så fort jag scannat in det, och bilden här är en liten tjuvtitt på något som snart är färdigt - and i’m loving it.

If you're a bird I'm a bird.

Ryan Gosling.

Det här porträttet har legat ovanpå mitt kylskåp i typ två månader. Jag har inte haft ork (hah..) att scanna in den. Då kan man ana hur det ligger till med min energinivå för tillfället. Men! Fortsätter det såhär så kommer jag att ha etthundrafemtioelva olika illustrationer, teckningar och tavlor att visa er. Och det är ju bra.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - det är dags att ta tag i min bloggpersona och liva upp det här stället. Om jag skriver det så blir det mer verkligt och då är det lite som ett löfte och löften ska man ju hålla annars är man ett pucko. Eller hur? Bra! Då säger vi så.

Alla återupplivningstips mottages med glädje! Har ni några förslag på vad ni vill se - ös på! Även om det är min blogg så är det ju ni som tittar in är dag efter dag efter dag och väntar på en uppdatering som väldigt sällan kommer. Så, som sagt, förslag och tips (känn ingen press...) är varmt välkomna!

..and at once I knew I was not magnificent,

Gjord med blyerts i olika hårdhetsgrader.

För ett tag sedan fick jag en bild i mitt huvud föreställande damen här ovan. Ni som tecknar vet att det ibland kan vara knivigt att få motivet i huvudet att överensstämma med det på papperet. Jag har nog aldrig kommit så nära som med denna. Om det är någonting jag måste träna och bli bättre på så är det just detta - att få pappersbilden att bli så lik hjärnbilden som möjligt.

Ett av mina tidigaste teckningsminnen är från när jag var runt 10 år. Jag satt i mitt rum i vår sommarstuga (som ligger djupt in i de västerbottniska skogarna) och försökte rita en björk. En björk! Hur många sådana har man sett i sitt liv? Jag visste ju precis hur den såg ut, och jag hade en tydlig björk etsad på näthinnan, men jag kunde ändå inte få ner den på papper. Frustrerande. Men! Jag minns också att jag inte gav mig, och att jag suddade och tecknade och suddade och tecknade tills fibrerna i papperet var så gott som upplösta. I slutändan fanns det en björk på papperet, och även om den var ganska långt från det frodiga lövträd jag hade i huvudet så var jag stolt över mig själv. För det kan vara ganska svårt att få handen att lyda, även om motivet är något så lätt som en björk.

La-di-da.


Teckningen är gjord med blyertspennor från hårdhetsgrad 2H-4B. Är osäker på arbetstid, men det landar väl där det brukar landa - runt 50 timmar. Och, just det! Bakgrunden är förstärkt i Photoshop.

De finns få människor i bloggvärlden som jag tycker är så beundransvärda som Foki. Att vara så ung, men ändå så ambitiös och företagsam - det är häftigt. Jag menar, människan har för sjutton flyttat till andra sidan jorden och hon är hur gammal? Tjugo?   
Dessutom verkar hon vara så söt och så rar och så otroligt glad och vänlig och jag gillar söta, rara, glada och vänliga människor. 

Hoppas att ni gillar den!

Förresten! Bra gjort med Spotify-listan! Blev så himla, himla glad när jag såg att det kommit till nya spår. Om ni har missat den så hittar ni den här, och den är öppen så feel free att lägga till era bästa låtar! Kanske hittar ni en, för er, ny musikfavorit när ni lyssnar igenom den.

Blekblyertsblirbra.

Den är lite blek. Men det känns som att det passar ganska bra. Den är gjord med blyertspennor i olika hårdhetsgrader, samt akvarellfärger.

Är det bara jag, eller känns det som om dagarna och veckorna bara flyger förbi? Tiden går så sablarns fort och det är liksom lite svårt att hänga med. Ibland kan jag få ont i magen när jag tänker på det. Hur fort tiden går. Hur lite den egentligen räcker till. Det är så svårt att hinna med allt det där som man vill göra, när man har fullt upp med allt det där som man borde göra.

Tack för alla fina, fina låtar! Jag har lagt in allihopa i en playlist. Ni hittar den här. Den är öppen så, om ni vill och har spotify, kan ni fortsätta lägga in fin musik på den!

favourite character

Gjord med blyertspennor i olika hårdhetsgrader, näsduk och knådgummi.
Mannen på bilden är en karaktär i en tv-serie. En tv-serie som jag sällan tittar på, men när jag väl gör det så slås jag alltid av hur cool den här killen är. Bilden blev, i vanlig ordning, grynig och tråkig när jag scannade in den men motivet är allt annat än det. Ser ni vem det är?

Tidigare inlägg
RSS 2.0