Torn,

Jag har alltid varit oerhört fascinerad utav de som kan få en teckning att se sådär häftigt smutsig ut. Jag har försökt, men hur jag än vrider och vänder på det så sitter jag ändå där och petar med alla möjliga detaljer. Det är som ett enerverande muskelminne. Det här är det närmsta jag kommer dirt, och jag har fått bita mig själv i fingrarna för att inte lägga ner för mycket energi på den (vilket jag naturligtvis gjorde ändå).



Gjord med blyertspennor i hårdhetsgraderna 3h-7b, knådgummi och näsduk (ni är ett par som undrat vad jag menar med näsduk, and I'll show you, lovar!). Referensen är Anja Konstantinova och den begåvade fotografen heter Steven Chee.

Det blev rysligt suddiga bilder, vilket antagligen gör det knivigt att urskilja färgerna i den översta bilden. Men, jag har svårt att bestämma mig och behöver lite hjälp. Vad säger ni - med färg eller utan?

And iiiiiiit's alive.


Gjord med blyertspennor i hårdhetsgraderna 3b, 3b, hb, 2h och 3h.

Den är inte det masterpiece som man skulle kunna förvänta sig efter en såhär lång frånvaro. Men nu har min prestationsångest bleknat och jag är fullproppad med idéer och energi och kärlek och allt det där som är fint och bra och härligt. Kul va?

Vet ni vad?
Ni är så jäkla fina. Det är helt sanslöst. Alla era mail och kommentarer värmer så ofantligt, och jag har haft så kopiöst dåligt samvete över att jag inte varit närvarande. Men jag ska försöka gottgöra frånvaron och bombardera er med massor utav, förhoppningsvis, fina saker.

Hur mår ni?

Det här med sagolikt vackra människor,

Ibland behöver man en paus, såsom den jag har tagit från blyertsteckningen. Det blir så himla mycket roligare när man väl kommer igång igen. Det här porträttet har nämligen varit otroligt trevligt att göra. Ingen stress, och ingen prestationsångest. Otroligt skönt. Och även om det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna göra den här fantastiska människan rättvisa, för hon är ju så makalöst vacker, så tycker jag att slutresultatet blev helt okej!


Kenza Zouiten. Gjord med blyertspennor i hårdhetsgraderna 4h-3B, näsduk och knådgummi. Klicka på bilden för större format.

Hoppas att ni gillar den (teckningen alltså), att ni mår bra och att ni är rädda om varandra!

fox:y.


This is the slutresultat på wip:en i förra inlägget. Det ska föreställa Angelina Jolie.

Ska jag vara helt ärlig så är jag lite förvånad att den här teckningen blev så bra som jag tycker att den blev. Jag lade visserligen ner ganska mycket tid på den, men jag fokuserade nästan enbart på ögon och läppar. Håret hade kunnat få lite mer loving, men vad tusan. Det är i alla fall bättre än förra AJ-porträttet.

Jag har använt mig av blyertspennor i hårdhetsgraderna 2h, h, f, 3b & 5b. Jag hade även en stiftpenna (0,3mm) för att få till de allra tunnaste linjerna. Jag använde ett knådgummi till highlightsen och för att ljusa upp huden, samt suddbitar för att sudda fram slingor i håret. Jag hade tortillions (stompfers) och pappersnäsdukar till att mjuka upp bakgrund och hy, och ja. That's all.

Förresten. Reproduktionerna börjar ta slut (crazy!!), och jag kommer inte att ha möjlighet att trycka upp fler förrän i slutet av januari. Så, om du är supersugen på en till dig själv, eller om någon utav er vill ge bort några i julklapp, då får ni hemskt gärna maila in beställningen redan nu. För att vara på den säkra sidan.

Mad dawg.

Jag har åkt upp till norrland en sväng. Familjen åker till Afrika, och jag är the designated hundvakt. De har skaffat sig en sprillans ny liten hundvalp, och hon är det busigaste och vildaste lilla frö jag stött på. Någonsin. Men de är ju söta, de små, och jag knöt näven i fickan när jag insåg att hon hellre leker inomhus. Utanför dörren är det nämligen skiiiitkallt.



Det här är inte den hund jag barnvaktar, utan en kompis hund. I somras bad han mig göra ett porträtt på hans valp, och trots att jag skyr djurteckning som pesten så sade jag såklart ja. Det har tagit mig sedan i somras att bli färdig med denna. Det blev lite av en periodteckning (jag gav upp varje gång jag kände för att drämma skallen i väggen), och sammanlagt har jag spenderat ungefär 60 timmar på den.

Jag använde mig av en stiftpenna (0,3 mm, 2h) en vanlig B- och F-penna. De ljusa slingorna i pälsen är gjorda med tillklippta, spetsiga suddbitar och fy tusan vad less jag är på päls just nu. Jag lovar er att det kommer att dröja en lång stund innan ni ser ett hundporträtt här igen.

Förresten. Vad roligt att någon av er tipsade Spiderchick om porträttet i förra inlägget. Tusen tack!

imse vimse spider.

Jag vet. Förlåt. Jag har inte glömt bort bloggen, den har bara varit väldigt underprioriterad i veckan. Jag har haft finbesök utav min mor och min syster, så tecknandet konkurrerades ut av dem. Det kändes liksom sådär att inte umgås med dem när de åkt drygt 80 mil för att hälsa på.

Spiderchick gjordes med blyerts, och bakgrunden är gjord med akvarell. Den tog, uppskattningsvis, 8 timmar att göra.

Jag lyckades i alla fall göra ett väldigt snabbt porträtt på en av mina favoriter. Det tog inte så lång tid att göra, och det syns antagligen väldigt tydligt. Men, det är (förhoppningsvis) bättre än ingenting, och jag behövde inte få dåligt samvete för att pennorna stal tid från familjen.

Hoppas att ni har haft vidunderligt härlig helg!

I can't live in a world where you don't exist.

Varför är det alltid så himla svårt att skriva någonting om det man har gjort? Jag skulle kunna skriva att jag grät blod när jag försökte få till Edwards hår, och att det tog fem timmar att teckna hans skjorta. För det gjorde det. Tog fem timmar, alltså. Det där med blodet får man, å andra sidan, kanske ta med en nypa salt.



Vet ni, det finns egentligen ingenting jag skulle ändra med den här teckningen. Det är klart att det rycker lite i fingrarna, jag skulle kunna pilla lite med deras hår eller fixa med bakgrunden. Men. Jag vet, innerst inne, att den är klar. Det är svårt att avgöra när någonting är färdigt, och ännu svårare att slita sig ifrån den (i alla fall för de (mig) som lider av allvarlig separationsångest). De sägs ju att man aldrig blir färdig med sina verk, och det ligger säkert någonting i det, men om jag skulle börja fingra med detaljer och småsaker så skulle jag antagligen förstöra den. Enough is enough, och jag klubbar den, med viss motvilja, härmed färdig.

Den är gjord i blyerts i alla möjliga olika hård- och mjukhetsgrader. De ljusa slingorna i håret är mestadels gjort med ett spetsigt sudd, och den tog typ en vecka att göra. Jag ska försöka ta ett bra foto av den, scannern gjorde den inte riktigt rättvisa, men till dess - hoppas att ni gillar den!

Porträtt - Elin Kero.

Visst sade jag att jag höll på med ett porträtt på en bloggerska? Det är i alla fall färdigt nu, men jag är inte nöjd för fem öre. Tappade liksom lusten att göra färdigt det någonstans mitt i, det är därför jackan och tröjan är lite halvdan.



Porträttet ska föreställa Elin Kero. Det är gjort i blyerts och det tog nog inte mer än 20 timmar att göra. Jag lyckades definitivt inte göra henne rättvisa, och det är såklart tråkigt, men man kan inte bli nöjd med precis allt man gör. Den är förresten inte lika shiny på riktigt. Det var länge sedan jag scannade, tror att jag tappat touchen lite. Men, men, men. Jag ska inte gnälla mer nu, jag borde vara nöjd, jag har ju för tusan löst en Rubiks kub!

Blyerts!



Detta är det största porträtt jag någonsin gjort. Formatet är a3, och den förbrukade tiden varken vill, eller vågar, jag tänka på. Det känns som att denna teckning har sopat mattan med mig (konstigt, i know), jag känner mig fysiskt utmattad just nu. Jag tror till och med att jag fick några svettdroppar i pannan (inte riktigt, men nästan) under slutspurten av denna teckningsprocess. Jag har försökt att fokusera på kontrasterna mellan ljust och mörkt, men som vanligt så syns inte det så tydligt när jag inte har möjlighet att scanna in teckningen.

Jag tycker alltid att det är lite jobbigt när man blir färdig med ett sådant här porträtt. Jag vet inte om man kan kalla det separationsångest, för det låter lite knäppt, men det är nog någonting liknande. Samtidigt som jag är glad att det är färdigt, så skär det lite i hjärtat. Himla egendomligt. Men, som Justin Timberlake skulle ha sagt - I’m lovin’ it (ja, skittöntigt, förlåt).

Tack, förresten. Tack för att ni fortfarande hänger på trots att jag är så jäkla dålig på att uppdatera. Tack för att ni fortsätter att skriva så fruktansvärt fina och snälla saker. Jag är rätt blown away, faktiskt. Blown away och bortskämd. Tusen tack, hörrni. Om ni känner efter ordentligt så kanske ni känner den virtuella kramen ni får av mig just nu.

Hoppas att ni har en fantastisk helg!
Puss!

Gisele Bundchen

Att vara nöjd med någonting som man gjort brukar ofta kännas fel. Men, jag beslöt mig för att ignorera alla fel och istället vara tillfreds med både mig själv, och det här porträttet. Den här bilden har legat i min inspirationsmapp hur länge som helst, men jag har aldrig vågat mig på den. Mössan är, teknikmässigt sett, något av det svåraste (och roligaste) jag någonsin gjort, men jag tycker att den känns precis sådär mjuk som en stickad mössa ska göra.



Den tog ett tag att göra, men den var värd varenda sekund. Hoppas att det inte låter alltför anspråksfullt nu, men det här är ett utav mina allra stoltaste teckningsögonblick. Det är sådant här som gör att det fortfarande är roligt att teckna, efter alla dessa år. De ögonblick då man inser att man utvecklas, att man blir bättre och mer erfaren, är de ögonblick som gör att det är värt allt slit. När man lyckas med någonting som man inte trodde att man kunde, då spelar alla de där misstagen inte längre någon roll.

Jag använde mig av pennor i hårdhetsgraderna 4H-2H, HB, B, 2B och 4B. Ett knådgummi, en stompfer och grafitpulver. Mössans mjukhet kommer från massvis av suddande och skuggande och suddande igen. Flickan på bilden ska föreställa Gisele Bundchen, och originalbilden hittar ni här.


Aaron

Ledsen för att jag inte uppdaterade igår. Fördrev dagen med att säga hejdå samt med att packa den största väska mänskligheten någonsin sett. Har (motvilligt) flytt storstaden för en lite lugnare tillvaro i de norrländska skogarna. Att jag började må illa när jag såg skogen behöver vi inte prata om. Två månader känns som en olidligt lång tidsperiod.


Använt mig av 2h, H, HB, 2b, en stompf och ett knådgummi.

Teckningen föreställer systersonen. Aaron. Han och min lillasyster hämtade mig på flygplatsen, och om jag inte hade vetat om att han hade varit sjuk så hade jag aldrig kunnat gissa mig till det. Den lilla kroppen rymmer så sjukt mycket energi! Finfinfin!

&jag skäms för att jag inte svarat ordentligt på era kommentarer de senaste dagarna (jag har självklart läst dem, typ tjugo gånger). Förlåt för det. Jag ska piska mig själv med björkris, i promise.


Bror,


Jag har använt mig av blyertspennor i hårdhetsgraderna 3H, HB, B, F &2B, samt ett knådgummi.

Äntligen är den klar, och som ni ser är det inte Markus Krunegård. Ni är ett par stycken som gissat på det, och jag håller med om att det är tvärlikt. Men, det är alltså inte Markus, utan det är min bror.

Jag har slitit en del med den här, faktiskt. Ungefär 60 timmar tog det. Skägget drev mig till vansinne. Sablarns vad svårt det var att få till! Men, nu är den färdig och det känns väldigt skönt. Håll nu tummarna för att min bror tycker om den.

Nu ska jag dricka en liter saft och sedan ska jag ta en väldigt välförtjänt ögonvila.

Vad har ni för mysiga fredagsplaner?


take a walk down memory lane,



Jag hade helt glömt bort de här två. Ni var ett par stycken som ville se riktigt gamla teckningar. Jag trodde inte att jag hade kvar några, men hittade dessa två i en låda längst in i garderoben. Jag tror att jag gjorde dessa när jag var typ tretton år gammal. De är alltså nästan antika. Det är så himla fint att hitta gamla saker man har gjort. Utvecklingen blir liksom så väldigt tydlig. Om jag inte missminner mig så är hästen gjord med kolpenna.


Imorgon ska ni få se en sneak på step-by-step-teckningen. Jag tror att den kommer att bli cool.

Trance




Det här är vad jag sysslat med de senaste dagarna. Jag trodde att det skulle bli ett tvåtimmars-projekt, men det visade sig vara bra mycket svårare än så. Färgerna är gjorda med akvarell, och resten är blyerts. Jag vet inte om jag tycker om, eller ogillar den. Måste nog sova på saken. Men, det var i alla fall hemskt roligt att testa någonting nytt.

Vad tycker ni? Gillar ni den?


Done


Gjord med 2h, HB, B, 2b & 6b, ett knådgummi, ett stort tålamod och en himla massa kärlek.


Det var längesen (om någonsin) jag var så här nöjd med ett porträtt. Jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag lagt ner på honom, då jag vet att det är bra många fler timmar än jag spenderade på miss Jolie. Men det var såklart värt varje liten sekund, och det har varit hemskt roligt från början till slut. Nu håller jag tummarna för att ni ska tycka om den lika mycket som jag gör.

Det är i alla fall Salem Al Fakir, för er som missat det.

Hoppas att ni får en fin valborgsmässoafton!

Skulle ni vilja lära er hur man skuggar på mitt sätt så kan ni klicka här, då kommer ni till min teckningskurs!

Heart,on,her,sleeve.

Ännu en ganska hektisk dag. Har i stort sett städat hela dagen. Det börjar dock se ljust ut för vi är alldeles snart klara. Efter imorgon så är nog stället så kliniskt rent att det är redo för en sur och allmänt missnöjd besiktningsman.


Till den här så använde jag ingen referensbild, och jag kände mig verkligen som Bambi. Det är så oerhört svårt att rita saker direkt ur huvudet, och det är definitivt någonting som jag måste bli bättre på. Det jag ville förmedla med denna bild var styrka. Den ska ju nämligen användas (förhoppningsvis) av någon som gått igenom någonting väldigt jobbigt och svårt, så tanken var att hon skulle kännas lite som en survivor.

Nu ska jag överge mina fantasiteckningar ett tag, och återgå till stackars Salem. Han har legat alldeles ensam på mitt skrivbord alldeles för länge nu.

Hur har er helg varit?
Bra, hoppas jag!


Francamente me ne infischio.




Det här är damen med håret. Håret som blev till en tutorial. Inte så superseriös men jag ville så gärna göra någonting med djurmönster. Därav zebrahuden. Hon är gjord i blyerts och zebraränderna, samt kolibrin, är gjorda med en pigmentliner. Färgen på hennes axel och fågelns färger är tillagda i Photoshop.


Vill ni lära er hur man jobbar med till exempel akvarell så kan ni klicka här, så kommer ni till min teckningskurs!

Please teach me gently how to breathe,



Det här är inte perfektion någonstans. Det här är en sådan där rakt-från-huvudet-grej som faktiskt grundar sig på en del skumma känslor. Men, det här är ingen sådan blogg så jag tänker inte gå in på det. Sorry.

Texten på bilden är hämtad från en låt av The xx som heter Shelter.

Up.and.running.

Vetnivetnivetnivad? Det funkar nu! Det tar inte längre en halv dag att ladda blogg.se, och jag kan faktiskt skicka mail nu. Det känns så overkligt och galet och alldeles fantastiskt fint att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Detta spektakel firar vi med den här.



På uppdrag av den här sötingen (titta in hos henne, hon är typ coolast i världen) så tog jag mig an ännu en Lady G-teckning, men den här var tusentals gånger roligare att göra. Mest för att June hade massvis av egna idéer och lite för att den inte grundas på en uppenbar referensbild.

Den tog ett tag att göra, men jag tokgillar slutresultatet så det var definitivt värt det. Jag minns inte riktigt vad det var för pennor (ett ständigt problem), men om jag fick gissa (vilket jag får) så skulle jag säga att det var 3H, F, HB och 5B. Bakgrunden är grafitpulver, och håret är gjort med en pytteliten suddbit.

Förresten. Jag har klämt mitt högra ringfinger. Det är blått och svullet och dessutom blöder det under huden. Det ser skitfräscht ut.

Skulle ni vilja lära er att exempelvis teckna hår lite mer detaljerat så kan ni kolla in min teckningskurs. Ni hittar den här.

Finally. Typ.

Fortfarande inget fungerande internet, men det känns så helfel att bara låta det vara och vänta på att det ska fungera igen. Det tog en oförlåtligt lång stund att ladda upp denna, men vad fan, det gick ju.



Det här är i alla fall min lillasysters påhitt. Hon ville ha någonting fult med stora bröst och tänder och nycklar istället för nyckelben. Hon tyckte att det var fyndigt, men hon tyckte inte att jag borde visa det för någon. Den är ju så ful, menade hon. Och visst har hon rätt, men även de allra fulaste sakerna måste ju få sin plats. Eller något sådant.

Jag har, förövrigt, insett hur mycket jag ogillar vuxna människor. Speciellt sådana som är tråkiga och trångsynta, men framförallt sådana vuxna som tror att de vet allt bara för att de är gamla. Deras resonemang brukar vara tämligen underliga, i synnerhet när de insinuerar att man inte kan veta någonting om man inte är över trettio.
Det kliar lite i näsan när jag tänker på det.
Det är nämligen där det kliar när jag blir irriterad.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0