antipati.

 
Jao.

...

Akrylmålning. 80x60. 
 
Ni vet när man inte kan sova och ligger i sängen och stirrar i taket och väntar på att något ska hända fast ingenting händer och du ligger där som ett ensamt litet kolli och försöker lösa ett helt liv på en gång? Det känns väldigt konstruktivt. Och sarkasm är mitt modersmål. Men vi kan ju åtminstone konstatera att jag fortfarnade kan måla. Med pensel. Tavlor visar jag ytterst sällan. För någon. De är för mig det mest intima som finns. På en duk ligger känslor som sällan finns i en teckning. Det är konstigt det där. 

RSS 2.0