La-di-da.


Teckningen är gjord med blyertspennor från hårdhetsgrad 2H-4B. Är osäker på arbetstid, men det landar väl där det brukar landa - runt 50 timmar. Och, just det! Bakgrunden är förstärkt i Photoshop.

De finns få människor i bloggvärlden som jag tycker är så beundransvärda som Foki. Att vara så ung, men ändå så ambitiös och företagsam - det är häftigt. Jag menar, människan har för sjutton flyttat till andra sidan jorden och hon är hur gammal? Tjugo?   
Dessutom verkar hon vara så söt och så rar och så otroligt glad och vänlig och jag gillar söta, rara, glada och vänliga människor. 

Hoppas att ni gillar den!

Förresten! Bra gjort med Spotify-listan! Blev så himla, himla glad när jag såg att det kommit till nya spår. Om ni har missat den så hittar ni den här, och den är öppen så feel free att lägga till era bästa låtar! Kanske hittar ni en, för er, ny musikfavorit när ni lyssnar igenom den.

Blekblyertsblirbra.

Den är lite blek. Men det känns som att det passar ganska bra. Den är gjord med blyertspennor i olika hårdhetsgrader, samt akvarellfärger.

Är det bara jag, eller känns det som om dagarna och veckorna bara flyger förbi? Tiden går så sablarns fort och det är liksom lite svårt att hänga med. Ibland kan jag få ont i magen när jag tänker på det. Hur fort tiden går. Hur lite den egentligen räcker till. Det är så svårt att hinna med allt det där som man vill göra, när man har fullt upp med allt det där som man borde göra.

Tack för alla fina, fina låtar! Jag har lagt in allihopa i en playlist. Ni hittar den här. Den är öppen så, om ni vill och har spotify, kan ni fortsätta lägga in fin musik på den!

Det här med oerhört tunga känslor,


Gjord med pigmentliners i olika storlekar. Bakgrunden är färglagd i Photoshop.

De senaste månaderna har varit fruktansvärda och jättejobbiga på väldigt många olika sätt. Det har hänt så mycket som har varit så svårt att bearbeta och att försöka hantera alla känslor har visat sig vara närapå omöjligt, och jag har väl inte riktigt landat i alltihopa ännu. Det brukar pratas om känslomässiga berg-och-dalbanor, och hur uttjatat det begreppet än må vara så känns det som om jag har fått frikort till just en sådan. Just nu tror jag att jag har kommit till den punkt i allt detta kaos då jag bekantat mig så pass väl med alla tråkigheter att de blivit någon form av norm.

Den konstigaste (eller mest förfärliga) känslan måste vara den när man tror att man landat stadigt, bara för att upptäcka att marken helt plötsligt försvinner under fötterna igen. Det blir så fasligt svårt att hitta någon balans. Det känns lite som att dansa på ett golv som är täckt av ett centimetertjockt lager såpa. Inte helt lätt.

För två veckor sedan rycktes en nära vän till familjen bort. Jag har inte riktigt förstått det ännu, och det känns fortfarande väldigt konstigt och tomt och knäppt att någon som man har minnen med så obarmhärtigt försvinner. Utan förvarning. Det är så skoningslöst. Så grymt. Det har försvunnit många människor i mitt liv, men det kommer aldrig någonsin att bli en känsla jag kommer att kunna vänja mig vid.

Jag befinner mig hundra mil hemifrån och jag har så mycket hemlängtan att jag får ont i magen. Jag är trött och gnällig och utled på att aldrig någonsin kunna slappna av. Att ständigt gå och vänta på att någonting ska hända är inget sätt att leva, men jag är hellre förberedd än naiv.

Så här bra är det just nu, och jag ber å ödmjukast om ursäkt om det här är gnälligt eller tråkigt eller alldeles för deppigt. Jag hade lovat mig själv att det här skulle vara ett happy place, men jag brukar inte dela med mig utav sådana här saker alltför ofta. Jag ville bara att ni skulle veta varför jag inte är i mitt esse just nu. Inspirationen finns där, och visst målar och tecknar jag - kanske till och med mer än förut - men det blir inte mer än påbörjade projekt. När energin kommer tillbaka ska jag avsluta allt jag påbörjat. Till dess får ni antagligen nöja er med sporadiska illustrationer.


Om ni vill påskynda den inre resa jag uppenbarligen befinner mig på, så får ni hemskt gärna komma med fina musiktips. Jag kan börja:
Bon Iver & James Blake - Fall Creek Boys Choir


RSS 2.0