WIP1.

När jag har gjort någonting som jag inte är nöjd med, vill jag ofta söka upprättelse. Det är ganska lätt, men säkert inte så hälsosamt, att bli osäker så fort man känner att man har gjort en risig prestation. Att man lär av sina misstag är en rätt klen tröst. Men, vad ska man göra om man inte är nöjd? Att ge upp är inte ett alternativ, och att gräva ner sig känns lockande, men inte särskilt produktivt. Vad jag försöker säga är att det egentligen inte spelar så stor roll om man sjabblar bort och tappar bollen ibland. Det låter käckt, och jag är verkligen ingen käck och klämmig person, men även den allra klenaste trösten har en poäng. Man lär sig. Jag har lärt mig. Jag har lärt mig att man inte ska stressa, och att magkänslan oftast har rätt.

Jag har fått en del kommentarer som säger att jag borde göra ett porträtt på två personer in love, och det var med de kommentarerna i bakhuvudet som jag valde referensbild. Det är antagligen svårt att se vilket kärlekspar det ska föreställa, men det är i alla fall vår tids Romeo &Juliet.



Såhär långt har jag kommit efter drygt 10 timmar. Efter porträttet på Nevnarien så kände jag att jag ville göra någonting ordentligt, utan stress och med fokus på detaljerna. So far gillar jag den.

Det här är vad jag har lyssnat på för att komma i rätt stämning. Har ni inte spotify så kan ni hitta låtlistan här.

Porträtt - Elin Kero.

Visst sade jag att jag höll på med ett porträtt på en bloggerska? Det är i alla fall färdigt nu, men jag är inte nöjd för fem öre. Tappade liksom lusten att göra färdigt det någonstans mitt i, det är därför jackan och tröjan är lite halvdan.



Porträttet ska föreställa Elin Kero. Det är gjort i blyerts och det tog nog inte mer än 20 timmar att göra. Jag lyckades definitivt inte göra henne rättvisa, och det är såklart tråkigt, men man kan inte bli nöjd med precis allt man gör. Den är förresten inte lika shiny på riktigt. Det var länge sedan jag scannade, tror att jag tappat touchen lite. Men, men, men. Jag ska inte gnälla mer nu, jag borde vara nöjd, jag har ju för tusan löst en Rubiks kub!

Rubiks.

Det här har ingenting med konst att göra, men det är en väldigt stor (nåväl) grej för mig och jag vill så gärna dela den med er. Jag har löst min första Rubiks kub. Ever. Jag har visserligen inte gett det så många försök tidigare, men det känns som en ganska cool grej att ha gjort. Vilket antagligen bevisar vilken tönt jag är.



Hade jag vetat att den skulle gå ut så hade jag börjat fota lite tidigare, men jag är inte synsk. Vilket är ganska synd vid sådana här (oerhört högtidliga och smått prestigefyllda) tillfällen. Eh. Och jo, det är en Rubiks kub storlek nyckelring, men det är fortfarande en Rubiks kub även om svårighetsgraden antagligen är ett par snäpp lägre.




Men. Nog om min fredagskvällsbedrift. Jag är nog snart färdig med ett nytt porträtt. Detta porträtt ska föreställa en bloggerska. Är inte helt säker på att jag lyckats med likheten, men jag ska försöka få klart det så ni får avgöra själva.

Hoppas att ni har en fan-friggin'-tastisk helg!

Update: För er som frågade efter hur jag gjorde - jag är ganska opedagogisk när det kommer till sådana här saker, men jag gjorde en liten guide som jag hoppas kan hjälpa lite i alla fall. Du hittar den här (klicka på bilden för att få den i megaformat).

Det här med slagkraftiga rubriker,

Det känns lite som om min hjärna har sprungit ett maratonlopp. Jag känner mig psykiskt utmattad, och vet knappt vad jag heter längre. Den här teckningen har varit otroligt krävande, fruktansvärt rolig, oerhört hjärtslitande och smått yrselframkallande att göra. Det är inte bara den mest detaljerade teckningen jag någonsin gjort, utan också den mest personliga. Den är lite konstig, precis som det ska vara. Eller något åt det hållet.  Jag vet inte vad mer jag kan säga om den, annat än att jag verkligen hoppas att ni gillar den.



Den är gjord i a3-format, med akvarell , akryl och blyerts. Den är lite gällare i färgerna än vad bilden visar. Det neonrosa gör sig inte särskilt bra på bild, och den är egentligen inte alls blå i tonen. Det börjar bli dags att införskaffa en större scanner.

&just det. Om jag skulle trycka upp reproduktioner (såsom bästa Johanna gör) av mina teckningar, är det någonting ni skulle vara intresserade av att köpa?

TheBeating,

Jag hade helt glömt bort att jag har ett par saker som jag inte har visat. Det är ingenting speciellt, och jag vet inte om det är er cup of tea, men. Ja. Just det. Den här blir jag i alla fall lite yr av. Den täcker ett helt a3, så den är relativt stor. Stor och väldigt konstig.



Det är väldigt mycket som händer i den, jag vet. Mycket mönster och många färger och många konstiga bölder. Jag ville inte att man skulle se vad det var sådär vid första anblicken, därav den färgglada maskeringen. Den är lite annorlunda, och jag tror att det är därför jag gillar den.

Anyway. Är det någon som ser vad det är?

Blyerts!



Detta är det största porträtt jag någonsin gjort. Formatet är a3, och den förbrukade tiden varken vill, eller vågar, jag tänka på. Det känns som att denna teckning har sopat mattan med mig (konstigt, i know), jag känner mig fysiskt utmattad just nu. Jag tror till och med att jag fick några svettdroppar i pannan (inte riktigt, men nästan) under slutspurten av denna teckningsprocess. Jag har försökt att fokusera på kontrasterna mellan ljust och mörkt, men som vanligt så syns inte det så tydligt när jag inte har möjlighet att scanna in teckningen.

Jag tycker alltid att det är lite jobbigt när man blir färdig med ett sådant här porträtt. Jag vet inte om man kan kalla det separationsångest, för det låter lite knäppt, men det är nog någonting liknande. Samtidigt som jag är glad att det är färdigt, så skär det lite i hjärtat. Himla egendomligt. Men, som Justin Timberlake skulle ha sagt - I’m lovin’ it (ja, skittöntigt, förlåt).

Tack, förresten. Tack för att ni fortfarande hänger på trots att jag är så jäkla dålig på att uppdatera. Tack för att ni fortsätter att skriva så fruktansvärt fina och snälla saker. Jag är rätt blown away, faktiskt. Blown away och bortskämd. Tusen tack, hörrni. Om ni känner efter ordentligt så kanske ni känner den virtuella kramen ni får av mig just nu.

Hoppas att ni har en fantastisk helg!
Puss!

Vex.



Den här har fått stå med framsidan mot väggen ett tag. Jag har inte haft motivationen, eller orken (jag vet, skitlöjligt), att fota den och lägga upp den. Shame on me. Tanken är i alla fall att det ska vara tre av dem, men den tredje bor fortfarande i mitt huvud. Denna lilla darling heter Vex, och är, precis som den grönblåa, gjord med akryl på duk.

Jag har, förresten, fått färgdille. Upptäckte det för ett par dagar sedan, när jag började på ett väldigt klassiskt blyertsporträtt. Just nu är allt som är grått väldigt tråkigt.
Så, min fråga till er är:

Vad gillar ni bäst, blyerts eller färg?

RSS 2.0