Puss!

Förlåt för skitpissig uppdatering. Jag har jobbat idag, och eftersom jag är van att bara sitta på rumpan hela dagarna så blir det hemskt jobbigt och jag blir hemskt trött. Men, det är roligt att vara tillbaka i verkligheten igen. Faktiskt. Jag ska vara på jobbet halv sju imorgon (på morgonen, alltså), så med det säger jag godnatt.

Imorgon tänkte jag dra igång min allraste förstaste tävling. Har nog lovat det ett tag, så det är banne mig dags att leverera. Håll utkik nu. Och sov gott!

Up.and.running.

Vetnivetnivetnivad? Det funkar nu! Det tar inte längre en halv dag att ladda blogg.se, och jag kan faktiskt skicka mail nu. Det känns så overkligt och galet och alldeles fantastiskt fint att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Detta spektakel firar vi med den här.



På uppdrag av den här sötingen (titta in hos henne, hon är typ coolast i världen) så tog jag mig an ännu en Lady G-teckning, men den här var tusentals gånger roligare att göra. Mest för att June hade massvis av egna idéer och lite för att den inte grundas på en uppenbar referensbild.

Den tog ett tag att göra, men jag tokgillar slutresultatet så det var definitivt värt det. Jag minns inte riktigt vad det var för pennor (ett ständigt problem), men om jag fick gissa (vilket jag får) så skulle jag säga att det var 3H, F, HB och 5B. Bakgrunden är grafitpulver, och håret är gjort med en pytteliten suddbit.

Förresten. Jag har klämt mitt högra ringfinger. Det är blått och svullet och dessutom blöder det under huden. Det ser skitfräscht ut.

Skulle ni vilja lära er att exempelvis teckna hår lite mer detaljerat så kan ni kolla in min teckningskurs. Ni hittar den här.

Finally. Typ.

Fortfarande inget fungerande internet, men det känns så helfel att bara låta det vara och vänta på att det ska fungera igen. Det tog en oförlåtligt lång stund att ladda upp denna, men vad fan, det gick ju.



Det här är i alla fall min lillasysters påhitt. Hon ville ha någonting fult med stora bröst och tänder och nycklar istället för nyckelben. Hon tyckte att det var fyndigt, men hon tyckte inte att jag borde visa det för någon. Den är ju så ful, menade hon. Och visst har hon rätt, men även de allra fulaste sakerna måste ju få sin plats. Eller något sådant.

Jag har, förövrigt, insett hur mycket jag ogillar vuxna människor. Speciellt sådana som är tråkiga och trångsynta, men framförallt sådana vuxna som tror att de vet allt bara för att de är gamla. Deras resonemang brukar vara tämligen underliga, i synnerhet när de insinuerar att man inte kan veta någonting om man inte är över trettio.
Det kliar lite i näsan när jag tänker på det.
Det är nämligen där det kliar när jag blir irriterad.

Hej och välkommen till gnällbloggen.

Förlåt. De senaste veckorna har bara varit fullspäckade och omtumlande och oerhört frustrerande. Sinnesstämningen är fortfarande inte den bästa. Det där internetproblemet som jag sade var löst - jag hade fel. Allt hänger på internetleverantören, och de säger att de ska ha fixat det vilket de, såklart, inte har. Mycket suspekt kundtjänst. Det är lite surrealistiskt att det fortfarande finns sådana här företag.

Allt är dock inte negativt. Jag har, återigen och för typ femte gången, blivit välkomnad tillbaka med öppna armar på en av jordens mest underbara arbetsplatser. Så, imorgon jobbar jag min första riktiga dag på ett “riktigt” jobb på gudvethurlänge. Det känns skumt men hemskt fint. Det känns även hemskt ovant med humana arbetstider. Att inte jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan är lite overkligt. På ett bra sätt, givetvis.

Det är mycket text nu, jag gillar det inte.
Men det fina med det hela är ju att jag jobbat upp någon form av lager, så det blir väl en sådan där charmigt härligt bildexplosion när (om?) internetleverantören tagit sig själv i kragen och gjort sitt jobb.

Tack för att ni står ut.
Det värmer.


Problem solved.

Jag har, som bekant, haft ett ganska saftigt internetproblem de senaste dagarna. Nu har vi åtminstone hittat felet och det ska, förhoppningsvis, vara åtgärdat imorgon. Det var en sådan där liten skitsak som ingen tänkte på, men när vi väl visste vad det var så kändes det oerhört dumt att vi inte insett det tidigare. Knäppt. Men, snart så kommer jag både att kunna ladda upp bilder och svara på kommentarer. Vilken lyx!

Kameraladdaren ligger dock fortfarande i en låda i Stockholm, så någon WIP-bild på Lady G blir det inte. Fast. Jag vet inte ens om jag får visa den. Det är ju nämligen inte jag, utan en mycket finare fröken, som ska ha den.

Nåväl. Snart ska det här bildlösa skräckväldet vara över, och det ska firas. Åh, vad det ska firas!

Puss, sålänge.


Puss.

Min mor har gått och blivit experimentell på senare dagar. Idag bjöd hon på ädelostpaj, och till efterätt fick vi kondenserad mjölk och vaniljglass. Jag var lite tveksam till mjölken, den luktade nämligen ladugård, men den var hemskt god.

Har fortfarande inte kommit någonstans med internetuppkopplingen. Är det någon utav er som är riktigt duktig på datorer? Jag håller nämligen på att bli tokig.

On a happier note så kan jag säga att jag har lagt min fars födelsedagspresent åt sidan. Jag återupptog istället en Lady Gaga-teckning som jag började på innan jag åkte till norrland, men den blev pinsamt underprioriterad när det var så mycket annat på gång. Men, det är över nu och det känns äntligen ok att andas igen. Hemskt trevligt.


Stoneage

Hörrni, flickor och pojkar.
Min dator verkar ha hamnat i trotsåldern. Eller, det är väl rättare sagt vårt internet som är olydigt. Det tar, och jag tog tid på det, fem och en halv minut (!) att ladda blogg.se’s hemsida, och lika lång tid att försöka ta sig in och faktiskt skriva någonting. Bilder är inte ens ett alternativ just nu.

Men, jag är ju känd för att vara lite av en datahacker (självutnämnd, givetvis), så jag jobbar på det och räknar med att vara back on track om en dag eller två. Förhoppningsvis. Annars kanske jag flyttar igen.

Det känns lite som på stenåldern, faktiskt. Ni vet när man hade ett sådant där uppringt modem som tjöt som ett brandlarm när den kopplade upp mot nätet. Minns ni dem? De där som blockerade telefonlinjen och fick föräldrarna att tjuta av olycka när de såg telefonräkningen? Det var fina tider.

Vad gör ni ikväll?
Har ni det bra?


19-18/3-60



Det var fars 50årsdag igår. Vi åt en trerättersmiddag som, utan tvekan, var bland det godaste jag någonsin ätit. Det var laxtoast och älgkött, det var klotrunda morötter och pecan-brownies. Det var morotssoppa och grillad tofu med aioli. Fast det sistnämnda var såklart till Kakan eftersom hon är en sådan där vegetarian.

Farsi tror att gårdagen was it. Det är himla fint. Idag ska han nämligen bli bortrövad. Jag vet inte vart de ska röva honom, men det blir antagligen någonstans där de har öl. För det är vad man gör i norrland. Man dricker öl.


Ps,
Förlåt för att jag är lite dålig på att svara på era kommentarer. Vårt internet, som vanligtvis är ögonblickssnabbt, har tagit semester. Jag lovar att svara så fort det kommer tillbaka.

Ps2,
Jag glömde kameraladdaren i Stockholm. Mycket klantigt och minst lika irriterande. Jag trodde nämligen att jag tagit med mig den, men det visade sig att det var en laddare till en helt annan nikon-kamera. Tråkigt och frustrerande och bedrövligt. Golfarn sade att han skulle skicka upp den, så håll gärna era söta små tummar för att den har hittat hem igen innan onsdag.

Ps3,
Jag har fått en finne på min haka. Det kan mycket väl vara världens största. Tro mig. Den är så stor att den
tvingade mig att sova på rygg inatt. Smärtsamt, men nu känns det inte lika ensamt längre.


Bräcklig.



Du vet, det finns dagar då det känns som om allting står stilla. Någon har tryckt på en pausknapp och hela världen väntar på att få börja leva igen. Man håller andan, rör inte en muskel och väntar på att något, vad som helst, ska hända. Det finns saker som får hela jordklotet att snurra baklänges. Allt känns avigt och fel och inte alls speciellt bra. Allt blir bakvänt och meningslöst och tomt. Man blir ett eko utan resonans. Ett lönlöst ting utan funktion. Någonting som existerar bara för sakens skull. Det finns inga därför och det finns inget mål. Bräcklighet och osammanhängande ord är allt som är kvar. Som ett väldigt gammalt, men välskrivet, brev som legat i en låda i hundra år. Så fort man rör det så trasas det sönder och sprids med vinden. Men vi kan i alla fall säga att vi försökte. För det gjorde vi väl? Visst gjorde vi det?


Massproduktion.



Det här ska föreställa min syster, och hon är del 1 i farsis 50årspresent. Jag satt uppe till 4 imorse, och har jobbat på den sedan jag vaknade vid 10. Jag fick en sådan där stress-chock då jag insåg att han fyller imorgon, och jag har tre (alternativt fyra, det beror på hur man ser det) teckningar kvar att göra.

Den är gjord med HB, B och 2B. Och ett knådgummi. Och pyttepyttelite grafitpulver.


På't igen.
Hej så länge.

Onsdag.

Klockan halv nio igår kväll ringde Crook mig. Jag satt som bäst och försökte äta en bulle, det gick sådär eftersom jag hade en klåfingrig liten unge i knäet.

‘Vill du komma och lägga pärlplattor’ frågade Crook.
‘Självklart’ sade jag.

Så. Jag tog mig till lillekrok och i ungefär två timmar sorterade vi och lekte med pärlor. Det är mycket roligare nu än det var när man var liten. Mycket roligare. Det här är resultatet, och de är så jäkla dyngsöta att det inte finns. Crook gjorde sina till örhängen, men jag är inne på att fästa dem på en kedja och ha dem som halsband. Eller så får de bara ligga någonstans och se söta ut.




Solskenochblyerts.

Det känns lagom motiverande att sitta inne och göra detta:



när man tittar ut genom fönstret och möts av det här:



Men. Min mor var snäll och sade att hon skulle fixa middag (jag håller tummarna för efterätt också), och eftersom hon bor på andra sidan stan så får jag i alla fall några kilometer med frisk luft. Tjoho. Sorry om jag låter som en grinunge, jag är inte alls sur eller på dåligt humör. Bara lite stressad. Men det går väl över.

Jag kan i alla fall bjuda på någonting som min morfar brukade säga
"harta borti harta, å harta borti he, he jär nalta"

Jag har haft den frasen i huvudet hela dagen, och jag sitter och mumlar den för mig själv (psycho) samtidigt som jag tecknar. Det hela känns mycket absurt. Nåväl. 'Nuf said. Det är bäst att jag fortsätter.


En ursäkt

Förlåt för den hemskt dåliga uppdateringen. Tro mig, jag har magont och otroligt dåligt samvete. Jag lovar att det ska bli bättre och att det snart ska finnas något nytt att titta på i konstväg.

Bur-projektet är i alla fall avslutat.
Finally, utbrast jag inte när den var klar men det var himla skönt. Mindre trevligt var det att bära upp åbäket till övervåningen. Minst trevligt av allt var det när vi insåg att, fan, den går inte in genom dörren. Så nu står lillspöket ute i hallen. Men hon har åtminstone ett stort och rymligt hus att springa runt och hoppa i.

Imorgon funderar jag på att måla den. Kanske. Om tid finns.

Tills vidare kan ni lyssna på denna.




Parentesernas paradis

“Det kan ju inte vara så svårt att spika ihop en bur. Det är ju typ fyra sidor, ett tak och ett golv”, sade jag vid frukostbordet. Pappa tittade på mig. Det var en sådan där du-är-fan-inte-klok-blick som jag, vanligtvis, brukar ge själv.
“Lycka till” sade far och fortsatte att tugga på sin macka.

Sagt och gjort. Typ. Jag gav upp efter en halvtimme då jag insåg att det inte alls var så bara. Far kom till undsättning, och transformerade det hela till världens mest seriösa bygg-projekt. Det har varit fräsning och millimeter-mätning. Det har varit passformsdiskussioner (jag stod och visslade till Krunegård, så jag tror inte att han kom fram till så mycket) och slipning. Men. Själva burstommen börjar se ut som någonting annat än ett gäng pinnar. Hemskt trevligt. Behöver jag tillägga att jag mestadels agerat åskådare? Antagligen inte.

Hursomhelst så spar jag min energi till målningen av buren (intalar jag mig själv). Det är i alla fall ett område som min far inte kan slå mig på (ja, jag knyter näven i fickan).

Men. Nu till saken. Mitt i allt detta sågspånskaos hittade jag ett gäng gamla bilder. Gamla som i titta-hon-har-tagit-sitt-första-steg. Eller något åt det hållet.



Det här grönvitrandiga tygstycket var min bästa vän. Jag brukade värma den på våran braskamin och sedan krypa in i den. Jag tror nog att jag gjorde det tills jag fyllde 10. Minst.



Det här är jag, pappa och min lillasyster. Jag är den större, och lite smutsigare, ungen. Jag gillar farsis mustasch på den här bilden, men han vägrar odla tillbaka den. Konstigt. Lägg gärna märke till den fina lampan uppe i högra hörnet. Den är gjord i kork, och jag kräks lite i munnen när jag ser den. Men, 80-tal är 80-tal och de hade ju bevisligen ingen smak på den tiden.



Jag hoppade och klättrade och sprang väldigt mycket som barn. Bokhyllor var den bästa klätterställningen. Stenar var det bästa att hoppa på, och de fick gärna vara en bit ut i vattnet. Strax efter att denna bild togs så åkte vi till finland (wasalandia är nämligen det finaste stället att vara på när man är 3 år), och vi åkte naturligtvis med båt.

 När vi hade kommit fram till hamnen i wasa så hade jag lekt och hoppat på stenarna i vattnet, samtidigt som jag tjutit "tjoochtjimöverstockochsten". Min far och mor hade börjat packa våra saker i taxin, och bara kollat bort någon minut. När de skulle hämta mig så var jag borta. De letade (och ni kan ju tänka er hur det är att förlora en unge i finland) överallt, men jag fanns ingenstans.

Efter en timme eller så hade pappa hittat mig, sittandes på en parkbänk tillsammans med en äldre man. Jag hade tydligen druckit saft och ätit bullar och varit den lyckligaste ungen i världen. Sammanfattningsvis kan vi säga att äventyr is the shiet.

Orkade ni läsa allt det där?


Söndag

Allt är iordningställt och väskan (väskorna) är tomm(a).
Dagen ska spenderas i djurens namn. Eller djurets namn. Jag fick med mig chinchillan upp till norr - hon klarade de 80 milen med bravur - men hennes bur står fortfarande kvar i väsby. Så, det är dags att utveckla den där medfödda händigheten som jag tror att jag har.



Så stilig var jag igår, i motljus och allt. Håret stod åt alla möjliga håll och kanter, och ingenting satt där det skulle.



Men det var, bitvis, väldigt fin utsikt. Soligt var det också. Nåväl. Åter till buren. Wish me luck, det lär behövas.


The road.



Jag är inte alls speciellt överförtjust i tanken på norrland längre. Nu känns det vemodigt och jobbigt och alldeles fruktansvärt. Separationsångest, tror jag att det kallas. Fan. Fanfanfan.

Vi åker inte i gryningen imorgon, utan på förmiddagen. Vid halv nio. Om jag känner sällskapet rätt så kommer de att stanna på varenda bensinmack och vid varje köpcentrum. Så vi är väl framme vid midnatt.
Jag tycker egentligen inte synd om mig själv, jag har ju gjort ett medvetet val och jag visste vad det var jag valde. Men det känns ändå tråkigt. Väldigt tråkigt. Å andra sidan så har jag en glad skit som väntar på mig där uppe. Eller, de är nog tre glada skitar. Det ska bli festligt.

Men, ni vet i alla fall. Imorgon är jag ute på vägarna.
Spännande.

How to - grafitpulver

Grafitpulver är, enligt mig, en utav de mest användbara materialen när det kommer till skuggning. Åtminstone när det gäller skuggning av större områden. Det finns att köpa i de flesta konstnärsbutiker, och om jag inte minns fel så finns det på biltema och i järnaffärer också. Men. Om man inte har lust att springa ut och köpa det, så går det precis lika bra att göra eget. Det är hur enkelt som helst. Du bör dock fråga eventuella föräldrar om lov, eftersom det kan bli lite smutsigt men framförallt för att det involverar en kniv.





1. Du behöver en vass kniv (var försiktig!), några pennstumpar, en nagelfil och ett papper.

2. Tälj bort ungefär två centimeter av träet. Men var försiktig så att inte grafiten går av.

3. Så kommer den att se ut när du har täljt klart.




4. Gnugga pennan mot den grövre delen av nagelfilen. Inte för hårt, för då kan den gå av (det gör såklart ingenting, men det blir svårare att fila den om den gör det)

5. Du har nu en hög med jättefint grafitpulver. Jag har täljt bort och filat mer för att få den högen med pulver. Det blir inte så mycket av en liten pennstump.

6. Häll försiktigt ner det i någon form av förvaringsbox. Jag tog en tom snusdosa.



Att använda grafitpulvret är en helt annan sak. En mycket svårare sak. Det tog ett tag innan jag fick kläm på det, men jag är hemskt glad att jag inte gav upp när det inte gick som jag ville.
För att applicera grafitpulver behöver man minst en pensel (jag använder mig av tre) och en hel del tålamod. Jag tänkte att jag skulle visa er det fina med det här materialet, men jag måste verkligen packa. Så det får bli en annan dag.


Grand obsession



För första gången i mitt liv har jag slutfört en porträtt-teckning i akvarell. Det var lite tillfredställande, ja. Jag trodde faktiskt att det skulle vara svårare än det var, men papperet blev inte ens bubbligt. Kan eventuellt bli så att jag plockar fram akvarellfärgerna lite oftare.
Brukar inte barn tycka om vattenfärger? Jag har nämligen slagit mig i backen på att styra in systersonen på antingen musik eller konst (kontaktsport är way too dangerous). Jag håller er uppdaterade om hur det går.

Visste ni förresten att kiwi är den godaste frukten i världen?
Visste ni också att nästan alla i min familj säger chiiwi-frukt, istället för kiwi-frukt?
De säger chiwi, men inte chex. Konstigt.

Nydesignochtröttaögon

Det blir oförskämt tydligt vilket nöthuvud man är när man fipplar med html-kodning. Har aldrig känt mig så vilsen. Kommer ni ihåg när man, på den gamla goda tiden, använde sig av Lunarstorm? Det var tider det. Allt var så mycket lättare då. Kunde man byta bakgrundsfärg så var man en stjärna. Jag saknar det. 

Jag har suttit med detta ett tag nu, och jag svär - mina ögon är fyrkantiga. Men, jag lyckades få till en alldeles egen bloglovin'-ikon. Den tog typ en halvtimme att göra. Att få in den på bloggen tog dubbelt så lång tid.

Såhär ser den ut i ett lite större format (den är klickbar (tror jag, annars finns den i menyn), utifall att ni skulle vilja bloggälska mig).




Jag och mina dator-ögon ska nog gå och lägga oss nu. Det är ju faktiskt tvätt- och packdag imorgon. På lördag bär det nämligen iväg upp till snön och kylan och lille systersonen.


Tisdag



Såhär gick jag ut idag. Med uppkavlade ärmar och solglasögon. Jag frös inte ens en liten sekund. Himla fint faktiskt, det här med att inte frysa. Just nu stålsätter jag mig inför nästa vecka. Jag försöker ta tillvara på varenda liten plusgrad och varenda millimeter asfalt. Norrland tillhandahåller inte riktigt vårvärme såhär dags på året. Å andra sidan så har vinterkängor och pälsmössor en viss charm de också. I alla fall om de är i sällskap med en solig dag, varm choklad och en snöpicknick. De är nämligen urtjusiga.

Update: Skjortan är av märket Zoul och den är köpt på MQ.


Kråktråkspråk.

Såhär är det (bara så ni vet).
Jag är lite ledsen för att ingen har sagt någonting om min header. Nästan gråt-ledsen. Seriöst, hörrni. Den är ju så ful så att jag dör. Har tänkt byta i flera veckor men vet inte riktigt vad jag ska sätta dit istället. Jag tänkte att någon säkert kommer att säga någonting, och då kommer jag att bli aspeppad på att byta. Men, det har varit tyst som i graven (kanske för att inläggen i sig stjäl allt fokus (jag skojar)) och det har inte blivit något av det.

Men, men, men, men. Nu ska jag i alla fall ta mig själv i kragen och försöka fixa till detta. Så om något ser konstigt ut om ett tag, en dag eller en vecka, då vet ni vad det beror på.


ps) jag har städat förrådet. Go me.


Måndag

Sjukdomen härjar visst i stockholm idag. Golfarn är hemma och sjuk, och jag håller mig undan så mycket som det bara går för att inte attackeras av de elaka bacillerna. Det går inte jättebra eftersom lägenheten är världens minsta tvåa och gömställena är väldigt begränsade.

Med sjukdom så kommer, som sagt, isolering. Jag sitter gömd i sovrummet och har just läst klart Sputnikälskling för andra gången. Ni vet, boken som man har höga förväntningar på och som både lyckas infria och överträffa dem.

Just det. Jag hittade ett presentkort i min garderob. Det kändes fint, men jag vet inte vart det kommer ifrån. Det kändes lite som en måndagspresent. Måndagspresenter är de bästa presenterna.


Akvarell

När jag inte känner för att göra någonting - vilket händer allt oftare - så brukar jag bita ihop och göra något som, för mig, är ovant. Så jag plockade fram akvarellgrejerna. Det händer max en gång i halvåret. Jag har aldrig riktigt fastnat för vattenfärg, vilket antagligen beror på att jag inte är speciellt duktig på det. Men. Såhär ser det i alla fall ut.



Jag hittade en bild på Tyra Banks och Mckey, och den fick agera stödlinje-referens. Nu kladdar jag bara och sedan får det bli som det blir. Det är roligast så!

secrets revealed

● Första gången jag blev dumpad, blev jag det för att: du är inte samma lugna och stabila tjej som jag blev kär i.
Lugn och stabil är två karaktärsdrag som jag aldrig har haft, och aldrig kommer att ha. Jag förstår fortfarande inte vad han menade. Men det gör ingenting.

● Jag har haft två smilgropar, nu har jag bara en. På högersidan. Den vänstra packade ihop och flyttade när jag var i tioårsåldern. 

● Det värsta jag vet är när någon gör sådana där knäppljud med munnen. Eller när folk smackar med tungan. Jag får obehagskänslor i hela kroppen bara jag tänker på det. 

● Om jag skulle vara tvungen att välja mellan synen och hörseln så skulle jag, utan att tveka, välja att ha kvar hörseln. Detta är tydligen ett val som många tycker är fel. Men. Ett liv utan musik är ett liv som, för mig, inte är värt att leva.


● Jag hatar att titta på sport. Jag äter hellre mask än tittar på fotboll, och jag tycker att det är otroligt konstigt att ett världsrekord i 100 meter häck får mer uppmärksamhet än nobelpristagarna. 


● Jag är nog ganska excentrisk, när jag tänker efter. Jag kan inte vistas i ett rum som är stökigt. Skulle jag göra det så måste jag genast plocka undan, oavsett om rummet tillhör mig eller inte.


● Böcker är bland det finaste jag vet, både att läsa och att titta på. Jag är extra förtjust i gamla böcker, sådana som verkligen luktar förfluten tid. När jag var liten brukade min mamma ta med mig till biblioteket och jag minns att jag tyckte att det var så himla fridfullt där. Det är, än idag, en utav mina absoluta favoritplatser.


● Jag är hopplöst förälskad i cola light. Eller ja, förälskad är nog inte rätt ord. Många skulle nog vilja kalla det för  ett beroende. Så. Hej, mitt namn är Frida och jag är en cola light-missbrukare.


Nu har jag delat med mig en hel del konstigheter.
Hur är det med er? Har ni några konstiga vanor?


Hemlighet.

Min söta mor och min söta moster har gjort en tuff sak. En oerhört tuff och modig sak. Det är delvis därför jag vill spendera sommaren i norrland. Det är såklart inte den enda orsaken, men det är en utav dem. Jag är osäker på hur mycket jag får berätta, men det kommer att bli väldigt häftigt och när man gör en så häftig sak förtjänar man en gåva. Jag jobbar på den just nu, och so far ser det bra ut. Tanken är att den ska sitta i en tjock träram med en bred passpartou. Det ska bli roligt att höra vad ni tycker om den.

Jag vet inte varför det känns så fånigt att ge bort saker som man har gjort själv i present. Det är ju faktiskt inte fånigt alls. Eller? Är det fånigt?


Cyanide euphoria

Ända sedan barnsben (eller sedan jag såg en vampyrs bekännelse för första gången) har jag varit toksåld på vampyrer. Kanske för att de känns så himla oövervinnerliga, och kanske för att de är så sablarns snygga. Det kan också vara för att flickebarnet i mig älskar tanken på att de kan vara beskyddande och starka och trygga. Typ. Jag kan tyvärr inte säga att jag är jättekär i Twilight. I alla fall inte filmerna. Kan vara för att jag läste böckerna först. Men. Hur som helst så har jag sträcktittat på en engelsk vampyr/varulv/spök-serie, och det är så himla bra för att ingen är direkt skitsnygg så man kan liksom titta på själva serien för seriens skull, inte för att någon ser bra ut. Det där lät nog konstigt, men ni fattar vad jag menar.

Being human, heter i alla fall serien. Kolla in den om ni inte har något att göra någon dag!




Just nu håller jag på med massa saker som helst skulle ha varit klara igår. Känns lite tråkigt att jag inte kan visa det för er, men vad fan. Man kan inte alltid få som man vill.


djurtema



Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men det verkar som om vi lagt oss till med ett djurtema här, eller vad säger ni? Jag vet inte riktigt vad jag ska visa eller skriva eller berätta om för att göra alla så glada och nöjda som möjligt. Ni får hemskt gärna tala om det för mig, idag är jag nämligen helt out of ideas.


Hide and seek



I brist på annat så får ni se tavlan som hänger ovanför tv:n. Den är gjord i akryl och tusch och är ett resultat av två sömnlösa nätter och dålig musik. Det var faktiskt ganska roligt att bara gå lös med pennan, utan att egentligen tänka efter.

Det är ett  dåligt foto, men jag är inte så sablarns stabil på handen och det är lite knixigt att fota utan stativ när det är mörkt tjugotre av dygnets tjugofyra timmar.

Nåväl. Man får kanske försöka göra det bästa av mörkret. Kurragömma sägs ju vara roligt.

Living large

Jag har varit oerhört tråkig idag. Trodde, när jag slog upp ögonen imorse, att detta var dagen med stort d. Detta var dagen då någonting monumentalt och livsförändrande skulle hända. Detta var dagen då hela min tillvaro skulle vändas upp-och-ner, och allt skulle bli sådär sagoboksfantastiskt och gulligt.
Det var det inte. Ingenting med den här dagen har varit fantastiskt, och det har inte hänt någonting anmärkningsvärt, eller ens intressant, överhuvudtaget. Eller, nåväl. Golfarn stekte köttbullar och det är väl lite av ett kors i taket, eftersom han skyr köket som pesten.

Eftersom jag har varit tråkig idag (det är visserligen ingenting ovanligt, men det låtsas vi inte om) så letade jag igenom ett gammalt usb-minne och hittade dessa. Kanske de roligaste djuren på den roligaste djurparken på den roligaste dagen med den roligaste personen någonsin.







De två översta bilderna (snälla, ha lite överseende med kvalitén) är tagna på lycksele djurpark. Stiliga björnungar och charmiga kissekatter. Det kliade minsann i mina fingrar efter att ta hem di små liven, men hade jag försökt mig på ett kidnappningsförsök så hade jag nog inte haft några fingrar kvar. Och det vore ju tråkigt.

Den sista bilden är min systers hund Charlie. En livlig, men kärleksfull, liten krabat. 

Dagens kändisspotting, och dagens coolaste händelse (det säger en del): Staffan Ling (räknas han som kändis?). Jepp, ni hörde rätt. Staffan ‘Stadskampen’ Ling. Livet är tufft i vilda väsby.

update: Kanske ska tillägga att det inte alls var Staffan Ling vi såg, utan någon som var (är?) extremt lik honom. Typiskt. Det får mig dock att undra hur många Staffan Ling's det finns därute i sverige. En fråga som antagligen kommer att hålla mig uppe, fundersam och sömnlös inatt och många nätter framöver.


RSS 2.0