Jag finns kvar.




Det känns lite som ett motorstopp, du vet, när luften går ur lungorna på en och man kan inte andas för att luften är för tung och blickarna är för hårda och ingen kommer någonsin att förstå hur det är att vara du, och du vet inte om det någonsin kommer att bli bättre eller om någon någonsin kommer att förstå men du vet att just nu, just idag, så lever du och du vet inte hur man gör någonting annat så du fortsätter i samma spår trots att du allra helst skulle vilja göra någonting annat, vara dig själv någon annanstans och du lider, ditt hjärta gråter och dina lungor skriker efter luft och din kropp skriker efter något väsentligt, men då ser du honom, han med det rufsiga håret och de trasiga jeansen, och du tittar på honom, han med de väldigt stora bruna ögonen och de väldigt slitna conversen, och han möter din blick och ler, du vänder dig om för att se om han ler mot någon som står bakom dig men du är helt ensam och det är verkligen dig han ler mot och just då, just då känner du att allt nog kommer att bli ok.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0