And what is she to you. All those nights with meanless words, bright lights and warm cups of tea. It was never me, it was never meant to be.

Det var så enkelt, så fint, när man var liten. De problem man stötte på raderade aldrig ut delar av ens personlighet, och alla svårigheter man brottades med gjorde en starkare - inte svagare. När förändrades det? När blev livet ett suddgummi? Ju mer jag lever och upplever och erfar, desto mindre känner jag mig. Det är som att jag och min personlighet krymper en storlek för var dag som går. Som om någon medvetet plockar bitar från mig och samlar dem på hög. Varje gång jag löser ett problem så upplöses en del av mig, utan att jag märker det.

Ju mer jag lever, desto mindre levande blir jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0