Du klär i zebrarandigt, min kära giraff.

Efter uppskattningsvis fem timmars träget suddande och pillande och streckande och skuggande och hilightande och suckande så insåg jag att det var dags att ge upp. Jag gjorde det jag, och många med mig, tycker är det svåraste i hela skapandeprocessen (oh christ vad pretentiöst det lät). Jag killade min älskade darling. Det var en svårighet utav astronomiska dimensioner. Men jag gjorde det. Jag tog mig själv i kragen, knycklade ihop det stackars papperet och kastade det i soporna. För det är sådant jag gör nu. Nu när jag är en mer förkovrad och allmänt sexigare artiste (franskt uttal).

Det bör ju tilläggas att trots min massiva utveckling så har inte själva porträtteringen snabbats på. Det tar fortfarande 40 timmar så fem timmars arbete innebär en halv hårskalle och eventuellt lite bakgrund.

Nu är jag utmattad. Vuxen och häftig och djuriskt utmattad.


Men en viss faiblesse för hån och andra elakheter.



This is me. Innan middagen. Försökte att klämma in lite kvalitetstid med mig själv innan gästerna anlände. Det gick sådär. Jag hade en studsbollsgolfare som stod och trampade otåligt bakom mig. Hunger, skyllde han det på. Uppmärksamhetsberoende hävdar jag.

Nu ska jag återgå till psych-filmen.
ps. värmer ni tortillabröd i ugnen, slå för guds (men framför allt för er egna) skull in dem i aliminiumfolie först. Annars blir det knäckebröd.

Svarta tänder och gula händer.

Det jobbar så många konstiga människor på Golfarns jobb. Det är nästan så att jag blir mörkrädd varje gång jag går dit eller hör honom berätta om det. Merparten av hans såkallade arbetskamrater har vare sig borstat tänderna eller duschat sedan millennieskiftet och det skrämmer mig.

Jag torkar av allt innan jag tar i det (har uppmanat (tvingat) Golfarn att göra detsamma), dörrhandtag såväl som kaffemuggar, bara för att vara säker på att inte få någon läbbig, obotbar sjukdom. Man kan aldrig vara för säker. Å andra sidan så har jag haft sex med främlingar utan kondom, men det är väl inte samma sak?

Ja, jag kanske har dåligt omdöme, men jag har åtminstone alla mina tänder i behåll.


I'll seek you out, flay you alive, one more word and you won't survive.

Jag har inte varit besatt av Twilight. På riktigt alltså. Men det är en rätt schysst inspirationskälla, för även om jag inte är besatt av Twilight så är jag fruktansvärt fascinerad av vampyrer. Dessa är alla gjorda under 2008. I samband med premiären.






Denna bild är uppenbarligen inte Bella& Edward, och jag försökte nog inte ens få dem att likna filmkaraktärerna. Det är dock min absoluta favorit bland twilight-teckningarna. Det är mest gräsets förtjänst.

For what it's worth.

Det började så fint med en ärlig intention om en städning, det slutade i en våldsam nostalgitripp bland oförskämt gamla sketchbooks.

Vi börjar enkelt, och lite pinsamt. Jag skyller på scannern, för de är verkligen inte såhär gryniga in real life. Kanske skulle funka med lite redigering. Men. Det här är hursomhelst världens bästa nephew.


Aaron 2 dagar gammal.
 



Aaron 7 månader


the strangles.




Irriterad.

Det vore så lätt, så lätt, att bara hålla käften.

Jag borde inte. Men. Jag gör't ändå, och bjussar samtidigt på en bild på mig själv.











after all that we've been through,i know we'll make it after the wait,the question is a truth,there is nothing we can't do,i'll see you along the way baby,the stillness is the move



Det var en sval kväll i augusti och vi var på ett nöjesfält. Min familj var där, dina vänner var där och du var där och alla viktiga människor som betydde någonting var där. Som ett bevis på att det faktiskt hände. Du gav mig intensiva blickar hela kvällen, du försökte berätta någonting men jag förstod inte vad det var. Du ville inte att någon annan skulle höra. Du ville inte att fel person skulle förstå. Så du gick, och jag visste varken ut eller in och jag kunde inte andas för din närvaro var det enda som höll mig vid liv. Så jag gick också, för livet var inte värt att leva om inte du var där. Jag gick och jag gick och jag letade efter dig och den hårda klumpen i bröstet blev bara tyngre och tyngre och jag fick svårare och svårare att andas så jag gömde mig bakom ett hus för att försöka få grepp om verkligheten igen. Plötsligt stod du bara där mitt framför mig, som en staty. Du stirrade på mig med de hårdaste ögonen jag någonsin sett. Du tog tre steg mot mig och sedan var du bara några millimeter bort. Du stod så nära att jag kunde känna värmen från din hy och din andedräkt som luktade svagt av mentholcigaretter och one too many tequilashots. Du tog tag i mig och tryckte upp mig mot husväggen. Sedan kysste du mig. Du kysste mig sådär hårt som bara du kan, som ingen annan vågar för de tror att jag ska gå sönder. Men du vet, du vet att det enda som förstör och förgör mig är du. Dina händer var överallt och jag domnade bort i dina armar. En hel värld försvann och föddes igen inom loppet av några sekunder och jag förstod inte vad det var som hände men jag fick tillbaka känseln och jag såg allting och jag visste att träden var gröna och att de snart skulle bli röda och jag visste varför det hände och jag visste varför du var hos mig. Det är den naturligaste saken i världen, tänkte jag. Det är som det är för att det är menat att vara så.


.

Musiktemat är glödhett.





Musik

Hur glada är vi över Donkeyboys album Caught In A Life? Jag hade visserligen väldigt höga förhoppningar, men jag tycker faktiskt att de är långväga överträffade. Förhoppningarna alltså. Sedan så kan vi ju passa på att pusha lite extra för Yes Giantess, som inte finns på Spotify. Ännu. Personligen tror (hoppas) jag att det är en tidsfråga.




Jag skulle vilja påstå att de kommer att bli större än både MGMT och Passion Pit tillsammans. Om jag inte missminner mig så är låten producerad av Passion Pit's alldeles egna Ayad Al-Adhamy. Men, jag är inte så insatt. Bra är det i alla fall.



 


Jag finns kvar.




Det känns lite som ett motorstopp, du vet, när luften går ur lungorna på en och man kan inte andas för att luften är för tung och blickarna är för hårda och ingen kommer någonsin att förstå hur det är att vara du, och du vet inte om det någonsin kommer att bli bättre eller om någon någonsin kommer att förstå men du vet att just nu, just idag, så lever du och du vet inte hur man gör någonting annat så du fortsätter i samma spår trots att du allra helst skulle vilja göra någonting annat, vara dig själv någon annanstans och du lider, ditt hjärta gråter och dina lungor skriker efter luft och din kropp skriker efter något väsentligt, men då ser du honom, han med det rufsiga håret och de trasiga jeansen, och du tittar på honom, han med de väldigt stora bruna ögonen och de väldigt slitna conversen, och han möter din blick och ler, du vänder dig om för att se om han ler mot någon som står bakom dig men du är helt ensam och det är verkligen dig han ler mot och just då, just då känner du att allt nog kommer att bli ok.


And what is she to you. All those nights with meanless words, bright lights and warm cups of tea. It was never me, it was never meant to be.

Det var så enkelt, så fint, när man var liten. De problem man stötte på raderade aldrig ut delar av ens personlighet, och alla svårigheter man brottades med gjorde en starkare - inte svagare. När förändrades det? När blev livet ett suddgummi? Ju mer jag lever och upplever och erfar, desto mindre känner jag mig. Det är som att jag och min personlighet krymper en storlek för var dag som går. Som om någon medvetet plockar bitar från mig och samlar dem på hög. Varje gång jag löser ett problem så upplöses en del av mig, utan att jag märker det.

Ju mer jag lever, desto mindre levande blir jag.


Please don't say we're done, when i'm not finished, i can give you so much more.

Tänk dig att någon borrar in sin hand i ditt bröst. Tänk dig sedan att samma hand kramar och smeker ditt hjärta på ett sätt som både är ofattligt smärtsamt men oerhört fantastiskt skönt på samma gång. Så känns det när jag lyssnar på den här låten. Det värker i hjärtat av oinfriade löften, löften som lovats i det tysta. Löften om evig samhörighet och en vetskap om att det är löften som aldrig kommer att hållas. It makes no sense, jag vet. Det är hjärtesorg och svek, men samtidigt så fruktansvärt vackert. Det är lika kallt och rått som en mörk januaridag, men ändå varmt och tryggt. Det är fel och rätt, svart och vitt. Det är alla känslor som finns i hela världen, på en och samma gång, som rusar genom kroppen. Det är överväldigande och sorgligt. Det är kärlek och det är brustna hjärtan. Det är en spricka i någonting som man varken kan se eller ta på. Det är fantasi. Det är min fantasi. Det är det jag alltid velat ha, men aldrig kommer att få. Det är min egen ryggradslösa feghet. Det är livet och besvikelserna, det är det onåbara fantastiska. Det är allt. Allt som någonsin är värt att kämpa för. Det är du.




Den här låten har varit med mig dag och natt sedan i somras. Den är ett minne. Den är det vackraste jag vet. Den är mitt liv. Jag kom ihåg när jag hörde den första gången. Jag hade fått ett sms där det stod att "fan, frida, du måste lyssna på den här låten". Jag hade självklart höga förhoppningar, som det alltid är med musiksms (de sms:en jag tycker allra bäst om). Jag låg i min säng, letade upp den på spotify och de första 10 sekunderna av låten fick mitt hjärta att slå volter. Det var musikmagi. Den magi som får hjärtat att stanna, för att sedan börja slå itakt med musiken. Jag började hyperventilera, jag kunde inte andas. Den var fullkomlig i all sin enkelhet. Det finns låtar som betyder något, det finns låtar som man har minnen till och så finns det musik som förändrar ens liv. Den här låten är allt på en och samma gång.



Steadily slowing down, been on my feet since yesterday.

När får man egentligen vara upprörd? När blev det tabu att vara arg? Vad är det för vits med grundlagar om man ändå inte får vara öppen med sina åsikter?

När man sitter inom höravstånd och några man känner pratar om någonting som man tycker är så absurt att det borde hamna på någon form av wall of shame, då måste man väl ändå få avbryta dem, upplysa dem och leda dem in på rätt väg igen?

Det handlade om ett barn. Det är ett känsligt ämne för mig. Väldigt känsligt. Det handlade om ett barn som inte fick en nyckel hem. Barnet slutade skolan klockan 14.00, och hans far slutade jobba 17.00. Barnet fick vänta tills pappan kom hem innan han fick komma in. Han fick sysselsätta sig bäst han ville, men han skulle absolut inte få en nyckel hem. Barnet var 7år.
I tre timmar, plus lite pendlingstid, skulle barnet fördriva tiden. Det var inte heller alltid han fick följa med någon av sina kompisar hem, och han hade inga släktingar i närheten, då fick han istället sitta ute och vänta. Det låter trevligt. Om det vore juli. En januarieftermiddag är det nog inte fullt lika gemytligt.

Tyck att jag är dum, men jag anser att det är fel av föräldern. Om man är rädd att förlora nyckeln, så kan man gömma den på något smart ställe eller låta barnet ha den runt halsen, men man lämnar väl inte sitt barn i minuskyla i 3 timmar? Är det verkligen ok? Jag tycker inte det. Jag tycker faktiskt att det är så fel att någon borde ifrågasätta huruvida denne man är lämplig att fostra ett barn eller ej. Jag sade naturligtvis detta till de två herrarna som pratade om det. Svaret jag fick var “du har inga barn själv, så du förstår inte!”. Förstår inte vad? Att man, när man är förälder, förvandlas till en ishjärtad och genuint ond människa? Nej, det förstår jag faktiskt inte.

Man gör inte så mot ett barn, punkt slut.


Sick and tired of being sick and tired.

Det är så nedrans lätt att göra fel. Skriva fel, säga fel, göra fel. Fel fel fel fel fel.
Och jag är trött på det. Jag är trött på att mina rätt är någon annans fel. Trött på anpassning, jämkning och curlingsamtal. Trött på att göra saker jag inte vill, bara för att det är så någon sagt att det ska vara. Trött på att prata med människor jag inte tycker speciellt mycket om, och trött på att oroa mig över vad andra tycker och tänker om det man själv tycker är rätt. Åh, åh, åh, åh.

Oh.
Så trött. Så trött på att vara trött på allt.


I don't want love so I kill all my friends, I don't want love to make me happy again, I don't want love even if it's all that remains.

Det vore en lögn att säga att jag är outhärdligt uttråkad ..
Or would it?

Har tappat all känsla för tid. Tid är numera ett nödvändigt ont som jag absolut inte förstår. Jag menar, vad är det för spån som bestämt att man måste sova på natten och jobba på dagen? Det måste vara någon mörkrädd stackare som kommit på de här dumheterna.
Hur fruktansvärt dum tror ni att jag känner mig, som peakar någon gång mellan ett och fyra. På natten. Silly me som trodde att den dygnsrytmen skulle gå hem i ett parförhållande. Här sitter jag. Klarvaken. Ensam, men ändå inte. Konstig känsla.

Det borde finnas en lost and found-låda för personligheter. Om man tappar sin så kanske någon lägger den i lådan, och om den inte finns där kanske man kan plocka upp någon fin som man tycker om. Då blir man en ny människa. En hel människa. En frisk och kry och väldigt normal människa. Om man har en personlighet.

Nu känner jag att peaken kommer. Dags att återgå till whatever jag höll på med.








"This pain, this dying, this is just normal. This is how life is. In fact, I realize, there never was an earthquake. Life is just this way, broken, and I am crazy for dreaming of something else."

Jag har varit ett fan av Miranda July ända sedan Learning To Love You More, och jag älskar Me and You and Everyone We know (jo, jag tycker faktiskt att rotten tomatoes är häftigare än imdb). Jag har läst de flesta av hennes böcker, och har ett par stycken i bokhyllan. De har hundöron på nästan varje sida, och hade det inte varit för att jag aldrig hittar åt dem så hade jag gått lös med överstrykningspennorna också (de försvinner. alltid (överstrykningspennorna alltså)).





The morning will come, in the press of every kiss with your head upon my chest. Where I will annoy you, with every waking breath, until you decide to wake up.

Frillan har onekligen hittat en minst sagt okonventionell sovplats. Men, han har å andra sidan alltid varit lite märkvärdig. Det är klart att man är utmattad och medtagen efter 12 timmars idogt tv-spelande. Han är en flitig rackare, den där frillan. Flitig och djuriskt nitisk.


So I was the lucky one, reading letters not writing them, taking pictures of anyone I know.

Det finns många saker som är fina med vintern. Mormors lussekatter är en utav dessa saker.



Mormors kakfat är också himla fint. Hon har gjort det själv. Mormor är såklart också väldans härlig, men henne kan vi inte koppla till en viss årstid. Hon är världens finaste året om. Hon har en sådan där frukt&grönsakshängare i taket, fast hon var smart och fyllde den med godis istället för lök.

Jag inspekterar denna lilla takprydnad varje gång jag hälsar på. Det ligger en tablettask från -98 där. Lite äckligt, men ändå ganska trevligt.



Många säger att de har världens bästa mamma, men det är omöjligt - för det har jag. Hon är fantastisk, trots att hennes rumpa är finare än min. Min mamma är den modigaste människan jag vet av. Det är häftigt.


I made you a painting. I call it "Celebration."


08.00 - Kliver upp. Gäspar. Tittar på termometern och inser att det är gå-ut-väder.
08.02 - Kryper tillbaka under täcket.
08.05 - Får en hemsk känsla.
08.06 - Inser att den hemska känslan är ett minne.
08.06:20 - Identifierar minnet. Hade tvätttid 07.00.

Ett bra sätt att starta en ledig fredagsmorgon på.
Men, jag hittade denna. Julklappen till min bror.






The moments seemed lost in all the noise, a snow storm a stimulating voice.

Visst är det fint med olycksfåglar och klumpfötter. Jag tycker att det är det charmigaste som finns i hela vida världen. Jag är förtjust i människor som är partiska också. Det finns dock en sak som jag håller av mer än allt annat i hela oändliga universum (nej, det är inte ostkrokar (ja, det heter krokar och inte bågar) och det är inte klackiskor heller), och det är norrlänningar. Jag fullkomligt älskar de små liven. Jag är så väldigt fascinerad av alla fördomarna som existerar kring detta underliga folk, och jag tycker att det är helt fantastiskt att de inte skriker av skräck när de blir varse om att det är -35 grader kallt ute. Underbart.


Jag borde inte behöva propagera för denna del av landet. Den talar - än om det är på en egendomlig dialekt - för sig själv. Jag skulle däremot vilja föreslå att vi iscensätter en massuppflyttning till norrland. Jag blir självutnämnd projektledare för detta spektakel - såklart - och får således välja ut vilka som får följa med på denna dunderfina, och minst sagt spektakulära, resa. Ni som blir bortsållade behöver inte känna er ledsna, ni får allt som är söder om sundsvall. Who’s game?


RSS 2.0