Gagagagoodbye.



Lady Gaga är bland det coolaste jag vet. Jag är inte överförtjust i hennes musik, men hon är den typ av person som får mig att vilja bli lesbisk. Typ. Ni fattar vad jag menar. Fräck är hon i alla fall.

Jag bestämde mig för att försöka förkorta hela processen, och den tog faktiskt inte så lång tid att göra. Uppskattningsvis 10 timmar, vilket med allra största säkerhet är rekord för mig när det gäller de lite mer seriösa porträtten. Skönt att veta man inte alltid måste vara så oerhört nitisk för att det ska bli ett okej resultat. Det brister lite på proportionerna och linjerna är nog inte på millimetern exakta. Men, jag är fasligt nöjd ändå.

Nu ska jag återgå till mitt illamående (den ofrånkomliga konsekvensen av att slänga i sig en McDonalds-muffin).


Trettonnollnoll


Förlåt, hörrni. Den här är jättegammal, men jag fick lite dåligt samvete för att jag inte lagt upp någonting. Förlåt. Å andra sidan är det ganska roligt att titta på saker som man gjort för länge sedan. Det är lite som en tidskapsel. Jag minns att jag var ganska stressad när jag gjorde denna, jag ville så gärna få klart den.  Jag gillar clownkonceptet, och funderar på att göra någonting liknande fast i en lite häftigare tappning.


Catwoman



Jag har, så länge jag kan minnas, varit en hundmänniska. Det har aldrig funnits någon speciell orsak, det har alltid bara varit så. Vi har alltid haft hund och det är liksom lättare att vara en hundmänniska då. Men. Jag började vackla någon gång förra året. Jag var ute på promenad och blev förföljd utav världens sötaste lilla tiger. Det var självklart ingen tiger, utan en bengalkatt. Den var så himla fin och social och den såg ut som en liten snöleopard. Men vi skiljdes såklart åt, och så var det med den saken.

Ett år senare föjler jag med min syster till en utav hennes allra finaste vänner, och stöter på den här lilla krabaten. Sedan dess har jag varit såld. Förälskad. Övertygad. Det är så härligt med katter, för de behöver inte älska dig villkorslöst. De gör lite som de vill. Det är fint. Så vill jag också vara.

Självömkan är för losers.



Idag har jag umgåtts med min svullna hand. Vi har druckit té, varit hundvakt och läst lite Miranda July. Vi har beundrat solen på avstånd och grämt oss över det faktum att man inte kan gå barfota i gräset. Inte för att jag någonsin skulle göra det (är dödligt rädd för fästingar), men jag tycker om att veta att möjligheten finns.

Dagens nitlott.

Jag har lärt mig två saker idag:


1. Jag kan inte öppna mjölkpaket. Det har tagit mig 23 år att inse det. Grattis, Frida.

2. Jag är antagligen en utav jordens klantigaste människor.

Jag tror minsann att jag har stukat handen. Min högra handled värker som tusan och fingrarna är lite, lite svullna. Men! Ingen fara på taket. Ni behöver inte komma hit och ta hand om mig. Jag tenderar nämligen att dra på mig minst två nya blåmärken per dag (gårdagens skörd var ett på vardera fot), så jag - och alla i min närhet - är van vid diverse skärsår och stukade fingrar. 

Jag brukar se det såhär: många småskador är att föredra, eftersom jag då kommer att slippa de där stora skadorna. Som till exempel aids. Det börjar dock bli lite tjatigt eftersom ingen längre reagerar när jag ligger på marken och vrider mig av smärtor. Numera brukar de hånskratta åt mig. Det är ju så förtvivlat underhållande när Frida stegar rakt in i en dörr och får en bula i pannan. Verkligen jätteroligt.


Tyvärr så innebär nog detta att jag inte kommer att kunna lyfta en blyertspenna de närmsta dagarna. Hoppas att ni har överseende med detta.


Ps) det tog 30 minuter att skriva detta. Enhandsfattning är inte att rekommendera.


'every good painter paints what he is’

Jag är ingen arg person. Ilska och hat är känslor som, för mig, är relativt främmande. Typ. När jag väl blir arg, då blir jag riktigt på riktigt arg. Jag har, upprepade gånger, fått höra att mina ögon svartnar när jag blir förbannad och hur omöjligt det än låter så tror jag inte att det är så långt ifrån sanningen. Jag har en konstig konstprocess. Jag vill kolossalt gärna känna känslan jag försöker förmedla, så den här var knepig.






Den här tog runt fyra timmar att göra. Lade alltså inte ned alltför mycket tid och energi på den. Jag är dock väldigt tacksam för att Frej föreslog ett lite ilsknare motiv. Jag är inte jättenöjd med denna, det finns tusen saker som skulle kunna vara bättre. Det ser ut som om hon skrattar och håret är way off. Men. Jag gav det i alla fall ett försök och nu har jag något att träna på.


Telefonkreativitet



Det här behövs:
Två timmar
Ett stycke pratglatt telefonsällskap.
En pigmentliner (vanlig bläckpenna fungerar nog också)
Ett papper
En mobilladdare
Ett redigeringsprogram för att ändra och fylla i färger.

Telefonkladd är det absolut roligaste som finns. Man är aldrig riktigt medveten om vad det är man gör, så det kan bli i stort sett vad som helst. Det är så hemskt, hemskt intressant att se vad som egentligen försiggår i huvudet. Jag verkar ju, trots allt, ganska samlad. Skönt att se.

Kanske ska passa på att tacka ett eminent telefonsällskap. Det är härligt med vänner som kan prata oavbrutet i flera timmar. Det är alltid roligare att lyssna än att prata.

Fotovårsommarkjolballerinasaft



Nu tycker jag att det är dags för våren att komma. Det är dags för den japanska jädra dvärgpilen att blomma. Gärna nu på en gång. Jag vill ha fjärilar i magen, sandaler och solglasögon. Jag vill sitta ute i gräset, dricka hallonsaft och vara livrädd för fästingar. Jag vill bli irriterad på gräsklipparen som väcker mig på morgonen, och jag vill hållas vaken på nätterna av blödtörstiga myggor. Jag vill ha nyckelpigor och citronfjärilar och prästkragar. Jag vill ha sena nätter och isvatten och barfotapromenader. Åh. Jag vill ha sommar.

Händerna på bilden suckade tungt när jag tvingade dem att ställa upp som modell. Man tycker ju att de borde ha vant sig vid det här laget, men icke.

Bunnypop.



Vet ni vad?
Jag älskar kaniner. Allt som är litet och fluffigt och mjukt är ljuvligt. Jag hade en kanin en gång i tiden, han hette Hugin (en av Odens korpar, ni vet (jag döpte honom i själva verket efter en dammsugare)). Han tyckte hemskt mycket om att spela fotboll och han älskade att bli kliad bakom öronen.

Jag såg en bild på en tjej som höll en kanin i handen. Hon hade en solgul mössa på sig och hon såg sådär allmänt perfekt ut. Så, med den bilden i huvudet gjorde jag denna. Jag tror nog banne mig att jag ska rama in den här och ge bort den till någon med vinterdepression.

Ha en fin fredag, hörrni!

I,can't,fake,we're,on,top

Jag tycker kolossalt illa om mardrömmar. Jag avskyr att vakna upp mitt i natten, toksäker på att jag såg någonting röra sig i ögonvrån. Att höra ljud som man, när man är sömnig, inte kan förklara är oerhört otäckt. Jag vet att jag är jättelöjlig, men jag blir paralyserad och vågar knappt andas. Nu, on a less serious note - jag har börjat på någonting som jag älskar mer och mer för varje sekund. Dagen har varit fenomenalt bra, men det är nog mest för att jag insett att norrland behöver mig mer än stockholm. Så, norrland - i sommar är jag din.



Hur har ni haft det idag?
Bra, hoppas jag!

&just det! Jag har namnsdag (skitlöjlig, som sagt) idag! Wiho!


Godnatt,

Det har varit en hård dag och två tunga veckor. Jag är utmattad och ser tydligen galet trött och sliten ut, som golfarn så fint uttryckte det. Har inte sovit ordentligt på flera dagar och slarvat onödigt mycket med maten. Så, nu ger jag upp och lägger mig med en kanelbulle, ett trött humör och sweeney i soffan. Imorgon är det nya tag.


This time, don’t need another perfect line, don’t care if critics never jump in line, i’m gonna give all my secrets away

Beslutsångesten håller på att ta död på mig. Jag skulle så gärna dela sommaren med alla svindlande underbara människor i Stockholm. Precis som förra sommaren. Men, livet har inga repeats och det blir aldrig samma sak igen. Det kanske är bra. Det är med allra största säkerhet bra, men jag är ändå ambivalent. Jag har ingen aning om vad det egentligen är jag borde göra. Norrland, eller Stockholm? Det borde inte vara ett svårt beslut.




Här har ni den sötaste Maria.
Jag har använt mig av H, 2H och 6b, och ett häftmassesudd, såklart.


19.48.47

Ledsen, hörrni. Jag har noll inspiration idag. Vaknade med en skaplig huvudvärk och har vandrat ut och in ur dvala hela dagen och överkonsumerat chai-te. Det börjar dock ta sig, och nu ser det ut såhär.



Och låter såhär.




Thisain'tparadise.




Ibland är livet tungt. Det kan vara hemskt och orättvist och fullkomligt obegripligt. Det kan vara grått och ovisst och elakt. Du kan ha kämpat för att lösa ett problem, du kan ha kämpat och slagits mot orättvisor och så fort du vunnit så kommer det någonting nytt som kräver mer kraft än du har kvar i kroppen. Det har inget slut, det finns inget ljus och det spelar ingen roll vad du gör, det kommer aldrig att bli bra igen. Det finns inga enkla lösningar, livet har inget självklart svar, men du kan inte bara lägga dig ner och vänta tills det har gått över. Tro på sagor, tro på att mirakel faktiskt händer. Tro på att goda saker sker, och ta tag i varendaste litet strå av hopp. Ingen har sagt att livet ska vara lätt, men jag är rätt säker på att det är värt det.


Without you i'll be miserable at best.



Alla hjärtans dag är inte alla hjärtans dag. Det är vissa hjärtans dag. Absolut inte allas. Bara så att ni vet det. Den är, för många, ren och skär ångest. För många är det skåp som gapar tomma på rosor, det är listor och utanförskap och klumpar i magen. Det är en parfymdoftande aula som egentligen bara har plats för de tuffaste flickorna med de senaste jeansen och det falskaste leendet. Det är flickor som skryter om hur många rosor de minsann fått, och flickor som sitter tysta på bänkar och tittar på. Det är osynlighet. Känslan av att inte vara lika bra som andra. Tron om att man aldrig, aldrig någonsin kommer att träffa den där pojken med det sneda leendet som man kan hålla i handen och luta sig mot.

Alla ni som gråter er till sömns och tror att högstadiet är hela livet - oroa er inte. Pojken kommer och det kommer att vara alldeles ljuvligt och det är tusenmiljonersmiljarders gånger bättre än fjortonde februari på högstadiet. Jag lovar och svär på allt som är heligt att det är sant. Högstadiet är ingenting. Det är verkligen ingenting. Det är ett nödvändigt ont som vi måste genomlida, men när det är över så är det definitivt över. Och det är då, det är faktiskt då som livet börjar.


Badbadday

Idag är ingen bra dag. Åtminstone inte för mig. Den känns trött och oinspirerad och irriterad och smutsig. Helst av allt skulle jag vilja gömma mig under en filt och komma fram igen när allt är bättre. Jag har försökt börja på någonting men det blir inte som jag vill. Då spelar det ingen roll hur mycket man än försöker - det blir katastrof ändå. Det går inte att göra så mycket åt saken.



Normalt brukar den här lilltypen vara ute och härja, och då har man inte tid att vara småledsen. Idag har hon dock bara sovit. Sovit och snarkat och rullat över på sidan och surat varje gång man försökt väcka henne.


Detärsnartdags.

'Du som är från norrland måste ju vara van vid det här'. Det brukar jag få höra rätt ofta. Minst en gång om dagen. Men. Norrlänningar är vana vid kyla, inte den totala avsaknaden av sol. Sådana här gånger, när man är nära att slita sitt hår i ren frustration, är det fint med fotografier. Sådana som tar en tillbaka till någonstans där allting var fint och härligt och perfekt och underbart.



Portugal. Kan ha varit den häftigaste solnedgången ever.


Tittutapsnor



Tänkte att ett självporträtt var på sin plats. Eller nåja, ett halvt självporträtt. Oinspirerat och bra.

Jag fick nya pennor igår. Och ett nytt sudd. Det största suddet i världshistorien. Typ. Jag har svårt att använda vanliga, hårda suddigum (åh, världens sötaste ord) så jag använder mig av häftmassa istället. Funkar hur bra som helst och dessutom låter det tufft när man säger apsnor. Fast det kanske inte är så många som säger säger apsnor istället för häftmassa?  Eller?


Panda.

Jisses.
Är fortfarande helt tagen av alla fina ord. Tusen tack för alla snälla saker ni har sagt, och fortfarande säger! Jag önskar att jag hade någonting nytt och häftigt och tjusigt att visa er, men det har jag inte. Jag jobbar på det. Men! Jag hittade någonting som jag gjorde för två somrar sedan.



Tro det eller ej, men jag var så himla stolt över denna och jag minns så väl att jag spatserade runt på jobbet och visade upp den. På den tiden hade jag ingen blogg och således inga läsare som överöste mig med beröm (hybrisvarning, förlåt).

Det här är i alla fall en panda. En panda som hänger på en köksvägg i en lägenhet i stockholm. Jag har besökt den ett par gånger och vi har djupa samtal så fort vi möts. Panda säger att han har det bra och jag säger att jag saknar honom och sedan skiljs vi åt igen. The story of my life.

Om jag inte minns fel så använde jag ganska mjuk blyerts. Skulle tro att det rörde sig om 5b och 6b. Utöver blyertsen så hade jag ett sudd, ett tålamod och ett väldigt långtråkigt jobb.

Ett tack och en bock och en klapp och en kyss.

Först och främst vill jag tacka för alla underbara kommentarer. Jag är den lyckligaste flickan i världen just nu. Trodde aldrig, inte ens i mina vildaste fantasier, att bloggsverige kunde rymma så fantastiskt många vänliga, snälla och tokigt söta läsare. Jag är djupt tacksam för er kritik, jag suger in vartenda ord och uppskattar verkligen att ni har tagit er tid att kommentera.

Jag tänkte att jag skulle bunta ihop en del frågor som jag har fått.

Porträttbeställning - Eftersom porträtt är det jag älskar att göra, och det jag är bäst på, så kan jag absolut tänka mig att ta emot beställningar. Eller rättare sagt, jag skulle älska att få sådana beställningar. Jag ska kolla upp hur det funkar med betalningar. Men. Maila mig här, så pratar vi mer om det och vad ni vill ha porträtterat.

Har fröken Miami gått skola - Ja, alla tolv år (för visst blir det tolv?). Inga av dessa år var estetiskt inriktade (jag hade för dåliga betyg för att bli estet,) så jag fick nöja mig med samhälls istället, vilket var supertrevligt det också. Efter studenten, däremot, skickade jag mina arbetsprover till en avlägsen konstskola och tog mig in. Det var en ettårig, grundläggande utbildning. Ett sådant år som är meriterande om man vill söka till exempel konstfack. Det var ett hemskt roligt år, och jag lärde mig otroligt mycket både medierna och mig själv.

Vem är det egentligen på bilden - Angelina 'Tomb Rider' Jolie (tack, Robin, för den) . Såklart. Eller ja, det kanske inte är solklart men ni fattar.


Snabb presentation.
Hej, jag heter Frida och är 23 år gammal, jag tycker hemskt mycket om jordgubbar och jag dricker väldigt gärna cola light eller mjölk, jag är född och uppvuxen i det allra mittersta och mörkaste västerbotten men bor för närvarande (och förhoppningsvis för en lång tid framöver) i stockholmstrakten, jag känner djup avsmak gentemot punkter och har en underbar familj och jag har några av de allra finaste vännerna i världen, jag tycker hemskt mycket om att klä ut mig och mimar till sånger framför spegeln när ingen ser, jag tycker att världen är ett ganska trevligt ställe att vara på just nu men jag skulle inte ha någonting emot att göra en upptäcktsfärd i yttre rymden, jag tycker fasligt mycket om knasiga människor och konst, jag har ritat sedan jag var obefintligt liten och två av mina absoluta favoritbloggar (jag har fler än så, men det räcker med två) är Lindas och Sandras.


Så.
Tacktacktack för allt fint och allt konstruktivt och allt härligt. Kommer att leva på det i flera dagar!
Och välkomna.


Blyertsporträtt



Här har ni porträttet jag jobbat med den senaste veckan. 45 timmar tog det allt som allt och jag har gråtit blod och bläck och blyerts så länge nu att jag inte vet hur man gråter som vanligt längre. Det var värt det. Kommer inte ihåg sist jag var såhär nöjd.
Porträtt-teckning är det mest frustrerande som finns, men det är så otroligt givande när man är färdig (om man någonsin blir färdig, det finns alltid detaljer att pilla med). Är jätteledsen för det där superfula, halvseriösa vattenmärket.


Ser ni?
Snälla?
Ser ni vem det är?

&just det. Referensbilden finns här.

Skulle ni vara intresserade av att lära er till exempel hur man skuggar ett sådant här portätt så kan ni klicka här, så kommer ni till min teckningskurs.

Lean on me.



Var så less på porträttet att jag var tvungen att tvärkladda lite. Det är mycket roligare när man inte är så superseriös, när det får bli vad det blir och när proportionerna inte är på liv och död. Mycket, mycket roligare.


Golfarn var för övrigt otroligt oförskämd mot mig imorse. Jag satt, i min egna lilla värld, och tänkte glada tankar när han, helt sonika, hasplar ur sig:

'fan, frida. nu får du ta tag i dig själv. du måste gå till frisören.'
'kan inte prata nu. har inte tid. måste jobba'
'du är arbetslös! du har all tid i världen!'

Jag är livrädd för frisörer. Kan med säkerhet jämföra den med den araknofobi som många har. På riktigt alltså. Så fort jag ser en frisör skriker jag och klättrar upp på en bänk (lovar, det är sant). I min värld har alla frisörer åtta saxbeklädda armar och sylvassa huggtänder. De har en miljard ögon som ser varendaste liten kluven hårtopp. De tittar alltid på en med fördömande ögon, som om man vore dum i huvudet för att man inte använder rätt schampoo eller rätt hårborste. De hånler när man säger att man tvättar håret varannan dag (seriöst, det är skitäckligt att tvätta håret en gång i månaden) och sedan klipper de av två decimeter trots att man sagt att man bara vill klippa två centimeter, även om det inte behövs.

Så. Ja. Jag skulle vilja påstå att min rädsla är befogad. Och ja. Jag drar alla frisörer över en kam. I mina ögon är alla frisörer genuint onda sadister.


The making of.



Tidskrävande. Den är inte ens nästan klar. Det gör dock ingenting för jag tänker äta en apelsin till lunch (läs: en näve ostbågar) och sedan tänker jag springa en mil (läs: inte göra ett dyft).

Intressant.



Mitt hår är gult och vitt och lite sådär fasansfullt brunspräckligt och har varit i två veckor. Det gör ingenting, försöker jag intyga mig själv. Bit ihop i ett par dagar till så kan du bleka det igen, upprepar jag i mitt huvud gång på gång på gång. Typ som ett litet peppande mantra.

Jag tänker inte bleka det igen förrän håret är sådär riktigt jättesmutsigt. Det är mindre skadligt då, det är åtminstone vad hjärtat säger. Jag och mitt hår är ett känsligt kapitel. Vi hatar nämligen frisörer så vi har lärt oss att ta hand om oss själva. Jag känner mitt hår och vet vad det vill. Det ville såklart inte blekas, men man kan inte få allt man vill här i världen. Vi har haft djupa nattliga samtal om hur vi ska gå tillväga. Håret säger att det vill vänta i minst en månad, och hjärtat säger 'kör på nu på stört även om det är riskabelt". Kompromisser är bra, och vi väntar i en vecka till.

Intressant.


Detäringenbradagförflygandedrakar.



Kaffe? Någon? Vemsomhelst?

Porträttserien, del2.



Elinkan. Är inte superduperjättenöjd, men är säker på att hon kommer att få agera motiv fler gånger.

Vårtecken

              



Morgonpromenad i stockholm. Det droppar från taken. Vad tror vi? Börjar det vara dags för vår?


Detgöringentingdetkommerfaktisktattblibraigen.



Osminkad, trött, smutsig och småless. Men det gör ingenting, för jag fick tulipaner av min svärmor. Det var himla fint, faktiskt. Nu har jag alldeles för mycket att göra.

WorkInProgress



Är inget stort fan av WIP's, men den här tar så fruktansvärt lång tid så det kan vara bra att ha någon form av process-dokumentation. Och eftersom ingen läser det här så har det ingen större betydelse att jag lägger upp bilden.

Men. För skojs skull - om det nu skulle vara någon som läser. Ser du vem det ska föreställa? Referensbilden är välanvänd av tecknare runt om i världen, och jag vet att personen ifråga är en av favoritpersonerna att porträttera. Har aldrig använt henne som motiv förut, så det var väl dags.

Den fulaste pizzan i världen

Pizzakvällen blev en förträfflig succé. I alla fall smakmässigt. Ur estetisk synvinkel kan vi konstatera att killarna misslyckades fatalt. Det var väl olyckligt, tänkte jag när jag såg deras degbitar. Potentialen fanns, det var bara synd att talangen saknades (om den någonsin varit närvarande). Pizzabottnen var himla smidig. Det var bara att tillsätta vatten och låta den jäsa i en halvtimme. Den kommer från kungsörnen och är alldeles fantastiskt god.



'Va´ lite seriös nu, jaska visa hurom göre på en pizzabutik' sade golfarn och kastade nonchalant upp pizzan i luften. Om den hamnade på golvet? Ja, det är någonting jag lovade att ta med mig i graven.



Min och söta Johannas pizza. Den består av vitlöksspetsad tomatsås, rödlök, kronärtskockor, blandsallad, champinioner, soltorkade- och körsbärstomater och en väldans massa ost.



Golfarn's och kusinens pizza bestod av tomatsås, salami, ost och champinioner. Golfarn äter inte lök eller tomat eller kronärtskockor eller sallad. Han äter i stort sett inga grönsaker överhuvudtaget. Han är en manlig man, den där. Men. Ärligt talat. Visst tusan ser deras pizzor anskrämliga ut? Me thinks they does.

Efter middagen var vi så mätta att ingen ens tänkte på någon efterrätt. Förutom kusinen då, som pratade varmt om popcorn redan under middagen. Så, han fick popcorn medans vi andra drack cola-light.

Allt som allt och sammantaget en hejdundrandes trevlig fredag.


Dagens.

Vem har bjussat bilduppladdnings-verktyget på cyanid? Det var nedrigt gjort, det må jag säga. Det har tagit uppskattningsvis 400 minuter att ladda upp en bild. Det är möjligt att det är jag som är obegåvad. 




Har haft eminent, och icke självmordsbenäget, sällskap hos oss ikväll. Golfarns kusin tillsammans med kusinens supersöta flickvän. En mycket bra fredag, även om den varken blev särskilt produktiv eller bildrik. Men, men, men. Ska försöka ta tillvara på de sista vakna minuterna. Börja med någonting. Slutföra någonting. Stirra in i väggen. Whatever.

Hoppas att fredagen varit bra.


Världens kanske simplaste smoothie.



Det är lunch och kylskåpet har aldrig varit tommare. Vad gör man då? Man svänger ihop en tjusig frukt&bär-drink.
Skala och skär en lämplig apelsin i några bitar och lägg dem i mixern. I med två kiwi-frukter och lite mjölk (det spelar inte så stor roll om datumet gått ut). Mixa. Några skeder turkisk yoghurt. Mixa. Släng i lite bär och massvis med rörsocker (tro mig, det behövs). Mixa. Feeeerdigt.

Den må vara enkel, men den smakar obestridligt illa.

Kåmpiz-porträtt.



Det är lätt att man blir uttråkad i norrland, dödligt uttråkad. Så jag fjantade mig lite med pigmentliners och akvarell och pro markers. Sedan färglade jag lite i photoshop. This is my bf crook. Hon är helt amazing. På riktigt alltså. Hon är den coolaste jag vet. Om jag fick välja vem jag skulle vara som så skulle jag välja denna människa. In a heartbeat.

Färgpennor& pigmentliners.




Jag har seriöst ingen aning vad det är som händer med bilderna. Är det blogg.se som krånglar till det, eller är det bara hjärnspöken? Färgerna blir så himla matta och tråkiga, och den känns typ utdragen.
Nåväl.
Inspirationsbild från flickr, men har inte kvar länken. Färgpennor och pigmentliners och typ 2 timmar.

Dagens minimiami-poäng

När minimiami började teckna för en väldans massa år sedan var allting så svårt. Minimiami var nog inte mer än 10 år när hon gjorde sitt allra första porträtt, och hon var så stolt över det men it broke her heart att ingen annan verkade bry sig.
När hon började 7:an blev hon tilldelad en tuggummihatande bildlärare som egentligen inte brydde sig om eleverna hade talang eller inte. Det var i alla fall så tonårsmiami uppfattade saken. Bildläraren ville helst av allt ge tonårsmiami ett IG eftersom hon var en rutsystemsmotståndare av första graden, och hon vägrade att finna sig i sådana dumheter. Hon blev tillslut godkänd och i dagsläget så kan hon till och med berätta om sina konstiga konstframtidsplaner för bildläraren. Han har, tillslut, förstått hennes storhet.

Men.
Det var egentligen inte det jag ville berätta.

Alla tecknare, och nu menar jag verkligen alla, måste kämpa för att hitta sin egen stil. Den vägen är otroligt lång, kantig, skumpig och rätt så långtråkig. Det är lite som att läsa Bibeln. Någonstans under den här vägen halkar man in på ett förbjudet område, nämligen att rita av andras teckningar. Jag tycker inte att detta borde ses ner på, det borde snarare uppmuntras.
Nu menar jag inte att det är någonting man ska sätta i system, man bör absolut sträva efter att hitta sin egen stil. Men. Att använda andras verk som riktlinjer är ingen dum idé.

Jag borde inte säga detta, men jag lärde mig inte speciellt mycket av lärarna på den där fördömda konstskolan. Jag lärde mig av mina klasskamrater, precis som jag har lärt mig av tecknarna på deviantart. Bara genom att studera deras teckningar så ser man saker som man själv skulle kunna göra, och även om man inte tillämpar det så har man fått den kunskapen.

Dagens poäng.
Man lär sig av andras konst.


Tips nummer 1.

Jag älskar vänner. Inte vänner som i tv-programmet vänner utan sådana som finns på riktigt. Framför allt så älskar jag när de ringer och vill att man ska passa hundar, för hundpassning är ju den perfekta ursäkten att inte städa.

För övrigt så avråder jag samtliga att skaffa en ambitiös och nitisk golfpojkvän. De tenderar nämligen att stjäla de få förvaringsutrymmen som finns att tillgå i en 2:a, och de brukar sällan vara speciellt ordentliga.
Så. Vill ni ha ställen att förvara era kläder på - sambo inte med en golfare.

RSS 2.0