antipati.

 
Jao.

...

Akrylmålning. 80x60. 
 
Ni vet när man inte kan sova och ligger i sängen och stirrar i taket och väntar på att något ska hända fast ingenting händer och du ligger där som ett ensamt litet kolli och försöker lösa ett helt liv på en gång? Det känns väldigt konstruktivt. Och sarkasm är mitt modersmål. Men vi kan ju åtminstone konstatera att jag fortfarnade kan måla. Med pensel. Tavlor visar jag ytterst sällan. För någon. De är för mig det mest intima som finns. På en duk ligger känslor som sällan finns i en teckning. Det är konstigt det där. 

..

 
Ni vet när man står och vacklar i fundamenten som är ens liv och det är svårt att hitta någon form av balans och hela livet känns sådär oskarpt och oklart och helt ur fokus? Jag tycker om det. 
 

.

 

 

Vissa gånger kan livet kännas som någon form av (dåligt) kosmiskt skämt. Jag tror att vi alla har sådana perioder, då allt händer samtidigt. Perioder då livet, utan någon egentlig förvarning, vänds upp-och-ner, ut-och-in och bak-och-fram. Oddsen talar ju för att inget mer ska kunna hända, men så fort du sänker garden så kommer det någonting nytt. Det, om något, bygger karaktär (läs: en bitter och cynisk människa). Det låter kanske larvigt, men ibland önskar jag att jag var religiös. Den önskan håller sig visserligen bara i någon millisekund, men den finns där. Jag är en, av naturen, positiv människa. Aldrig klämkäck, men positiv. Har aktivt försökt att välja att se lösningar istället för problem, och låter sällan saker hänga kvar. Det är en överlevnadsstrategi tror jag. Den senaste tiden har bara varit som det där svartvita bruset som väckte en mitt i natten när man glömt stänga av tv:n, ni vet.

Men. Idag.
Utanför mitt hus finns en lekpark. Jag brukar inte vanligtvis uppehålla mig där pga weird, men ibland på kvällarna sitter jag där och tecknar. Jag stannade till vid den påväg hem från jobbet idag, satte mig på en av däckgungorna och började gunga. Skämdes inte ens. 

När jag kliver av och går mot mitt hus så möter jag två barn i 8årsåldern. De stannar framför mig, tittar på mig och frågar ”är du en youtuber?”. Jag blir perplex, ser antagligen rätt korkad ut och mitt ”nej” upplevs nog rätt oklart. Men, de ler mot mig och fortsätter ”nähä, men det borde du vara, för du är skitsnygg”. Sedan säger de hejdå och går. Bara sådär. 

När vuxna män stannar en på stan, kommer fram till en på tåget/bussen/på coop - då kan det var skrämmande och otäckt. När två vilt främmande kids kommer fram och säger en sådan sak - det gjorde mig glad. Inte alls för att jag söker bekräftelse, utan snarare för att det rebootade mitt huvud.     

Med det sagt, skallen är gjord med tusch. Om det inte är uppenbart så crushar jag ganska hårt på Marvel, även om jag är sanslöst less på dem just nu (hah).
 
 

graphite

En i grafit, for old times sake. Det händer så sällan att jag gör renodlade porträtt nuförtiden, och jag glömmer nästan bort hur det är. Vilket, tro det eller ej, är mycket skönt. Det senaste året har det hänt så otroligt mycket med den jag är både ur ett konstnärligt och ett personligt perspektiv. Halvstora kliv i vad jag hoppas är rätt riktning. Så! Happy new 2017 ❤️
 
 

Blue,

 
Ni vet, den där känslan av att drunkna fastän du är så långt ifrån vatten som du kan komma. Då allt händer samtidigt, och du tappar kontroll och fokus och all balans. Hur mycket du än trampar så sjunker du längre och längre ner. Den känslan. 
 
 

Evolved


Det må kanske vara jordens sämsta fotografi, men hoppas att känslan kan transcendera genom skärmen ändå. Känslan av ensamhet och frustration. Hopplöshet kontra styrka. Vetskapen att allt som räknas och är viktigt, det kommer i sinom tid att ordna sig. Bör kanske inte säga så mycket, låta den tala för sig själv. 

Fako är no1, precis som det ska vara, i en serie av utrotningshotade djur som skall vara färdiga i slutet av maj/början av juni. Information som säkerligen inte är av något intresse, men när jag väl börjat skriva är det tydligen relativt svårt att sluta. 
 
Det var allez  
 

Hiraeth

 
Tusch och softpastell.

hiraeth.
(n.) a homesickness for a home to which you cannot return, a home which maybe never was; the nostalgia, the yearning, the grief for the lost places of your past.
 
Ni vet, när man är sådär fullkomligt melankolisk och nedstämd och man facetime:ar med en kompis som bor flera mil bort och hon ser hur sorgsen man är och hon säger att hon kommer, utan att man ens hunnit säga någonting, trots att hon har så många andra viktiga saker att göra - det är kärlek. Empati är möjligtvis den absolut mest värdefulla egenskapen en människa kan besitta. 

Ovanstående artwork är, precis som förra, inspirerat. Tänker inte alls ta åt mig äran för idén. De bästa idéerna kommer nämligen från andra håll. Så, var vaksamma var ni har er. Hitta den och var rädd om den  ♥



Stars

Akvarell! (test från instruktionsvideo). 
 
 
 

The spiritual warrior.

Promarker, bläck och akvarell. 45x60 cm.

"She's serene, calm and domestic in her domain"

Har, efter att ha inspirerats något oerhört, fastnat vid djur och hybridvarelser och saker som betyder någonting. Förstår för tillfället inte hur jag har kunnat ägna så mycket tid åt realismen och grafitporträtten - vad berättar de egentligen? Får nästan svindel när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på dem, men någonstans i mitt huvud finns det ett ytterst logiskt resonemang som säger att den tekniska biten är värdefull, även om man inte ägnar sig åt grafit och realism. 

Så. 
Det var allt 


Det här med utmaningar!

 
Hörrni, alla extremt teckningssugna och konstintresserade människor - vet att ni är ett helt gäng ju! Det vore så roligt om ni gick och tittade på detta på Instagram ( https://instagram.com/weekly_art_challenge ). Gå in, följ och anta utmaningen. Än så länge är vi inte så många, men ju fler desto roligare! Om ni inte vill vara med och rita så får ni i alla fall se en drös med begåvade människor som skickar in väldigt kreativa bidrag. 

Jag har gjort den som är längst upp till vänster (mitt typ andra försök med promarkers), samt den som är under (den är sabbritad i blyerts). De andra bidragen står en otroligt talangfull vän för. Han är kung! 

Som ni anar så var första utmaningen Michael. Tror att nästa kan ha med djur att göra.. ;) 

Så, såhär i höstrusket och den kommande vintern - in och like:a och följ, det kommer bli så roligt! 
 
Vi ses på Instagram, under weekly_art_challenge !
 
xoxo ❤ 
 
 
 
 

Poppies

 
Att utbilda sig har visat sig vara relativt produktivt för detta forum också. Hur länge sedan var det sedan det visades två bilder (jag menar; my god!!) på så kort tid? Typ år. Minst! 

Detta är en uppgift i landskapsmåleri som vi skulle göra. Den är gjord i akryl på golvpapp. Efter ett mindre utbrott så ligger denna numera någonstans på en soptipp. En smärre överreaktion kan ju tyckas såhär i efterhand, men just då var det oerhört tillfredställande att riva sönder den. 

Var rädda om varandra! 

a long way from home.

Gjord i grafit i olika hårdhetsgrader, det svartaste svarta åstadkoms med kol. 

He came from the mountains. He used to roam them freely, until they came for him. They wanted to capture him, hurt him. Kill him. All because of what he was. His life is still intact, but he's spending the rest of his life behind bars, in a cage made of society and men, longing for the day he'll be able to return home ❤ 
 

it's alive.

 
Texterna som, enligt min egenhändigt hopkokade hittepå-kutym, skall bifogas med bilder och teckningar har alltid varit den mest komplexa biten. Det är svårt att veta var gränsen går, hur öppen det är "okej" att vara och hur mycket man klarar att dela med sig av när man är norra halvklotets mest konflikträdda människa. Så, i vanlig ordning tror jag att vi får nöja oss med det Sky Ferreira-inspirerade porträttet, och sedan gå ut och njuta av det fantastiska vårvädret som Stockholm bjuder på idag. 

Var snälla mot varandra

superianation,

 
Superianation:

|səˌpi(ə)rēəˈnā sh ən| (superiority + alienation)
n. frustration due to other people not understanding everything exactly as you mean it, not processing emotion in the way you do, or generally not being as smart as you.

 

Jag hoppas innerligt att ni mår bra, allesammans! Det har varit lite tumbleweed-varning i kommentarsfälten, vilket är fullt förståeligt med tanke på att hela bloggen osat stäpplöpare och dammsamlare under en rätt lång period (men det går framåt!). Har ni tid, ork och lust så får ni gärna slänga in ett ord eller två så jag vet att ni fortfarande lever och har det bra!


.